Uppdaterat Gästinlägg: Att använda pengar till rätt saker



Ännu ett läsvärt gästinlägg av signaturen Boatswain som den här gången funderar över om den sjöoperativa helikopterverksamheten i Marinen - här och nu - ger rätt pang för pengarna? Personligen anser jag att sjöoperativ helikopterverksamhet är av största vikt. Men tyvärr tenderar vi gång på gång att gå i otakt avseende tillgänglig och rätt materiel kontra verksamhetens verkliga behov!

/ Skipper

-----------------------------------------------------------------

Det har väl inte undgått någon att Försvarsmaktens kärva ekonomi i allmänhet och marinens i synnerhet, har debatterats flitigt den senaste tiden. Det är ont om pengar till nyanskaffning, Regeringen vill att FM ska spara 500 miljoner på lönemedel och höstens övningsverksamhet har skurits kraftigt för att hålla budgeten till årsskiftet. Detta har avhandlats av andra och det här inlägget avser istället belysa det faktum att vi i marinen kanske inte använder våra medel (och tid till sjöss) på rätt sätt.

Tre av de fem byggda Visbykorvetterna ska kunna ta emot Hkp 15. För att möjliggöra detta krävs bl.a. (utöver ett helikopterdäck anpassat för uppgiften):
  • utbildad och övad personal som arbetar på helikopterdäcket 
  • lös materiel (t.ex. dräkter, hjälmar m.m. till Flight Deck Team, FDT) 
  • utbildad och övad personal som leder helikoptern (Helicopter Control Officer, HCO) 
  • att fartyget blir klassat som flygplats och även bibehåller den statusen

Personalen har utbildats av Sjöstridsskolan, PRISM Defence (ett australiensiskt företag specialiserade på helikopterintegrering), personal har skickats till Norge, Danmark och Holland för att bli certifierade som HCO. Hur många veckor och mantimmar detta har omfattat är svåröverskådligt men att utbilda helikopterdäckspersonalen tar flera veckor och HCO ännu mer. Lägg därtill att vi har tre skrov och därmed tre besättningar som ska utbildas. Försvarsmaktens höga personalrotation leder dessutom till att utbildningen måste genomföras årligen då personal slutar, byter tjänst eller tar tjänstledigt.

Alla som sysslat med någon form av flygverksamhet i FM vet att det (oftast med rätta) är behäftat med en djungel av regler. Krydda dessutom med Regler för Militär Sjäfart, RMS och anrättningen blir ganska komplex vilket resulterar i speciallösningar, krav och stora kostnader.

Vad ska vi då använda den sjöoperativa Hkp 15 till? Den går ju att använda till allt möjligt bra hävdar vissa. Absolut! Den kan fälla sonarbojar, länka FLIR-/radarbild och sonarbojsdata, transportera personal/materiel, lokalisera och identifiera fartyg m.m. Klockrent med andra ord? Om vi istället tar ett kliv tillbaka och funderar i termer av nationell försvarsförmåga, är det då värt att satsa så många miljoner och värdefull arbets- och övningstid på detta?

MI har fastslagit att ”strid mot en kvalificerad och högteknologisk motståndare ska vara dimensionerande för marinen”. Så långt allt väl. Passar då Hkp 15 in den dimensioneringen? Jag vill hävda att så ej är fallet.

De uppgifter som nämndes ovan är inte uppgifter som är rimliga i ett nationellt försvarsperspektiv mot ett kvalificerad och högteknologisk motståndare. Att använda Hkp 15 för ytspaning mot ett luftförsvarsbestyckat fartyg går bort då helikoptern skulle bli bekämpad omedelbart. Vidare är radarn inte en ytspaningsradar utan en väderradar. Hkp 15 har inte något försvar mot luftvärnsrobotar och blir således ett enkelt mål för ett fartyg som inte uppskattar att få sitt målläge sänt till robotbestyckade svenska enheter. Bara för att vi själva inte förfogar över luftvärnsrobotar på våra enheter kan vi inte förutsätta att motståndaren är lika illa utrustad.

Övriga uppgifter som kvarstår är i så fall transporter av materiel och personal samt länkning av sonarbojsdata. För transport av materiel och personal (via vinschning) borde det inte krävas samma omfattande utbildning och utrustning från fartygets sida för att ta emot detta som att landa och husera helikoptern ombord. Vad beträffar nyttjandet av helikoptern som relästation för bojdata krävs att vi behärskar luftrummet. Om så är fallet kan helikoptern ansluta från land för att genomföra sina uppgifter och behöver inte baseras ombord.

Visbykorvetterna är designade för att synas så lite som möjligt vilket är en framgångsfaktor i duellen mot en kvalificerad motståndare. Hur påverkas signaturen av att ha en helikopter på däck? Det krävs inga stora mängder med högskolepoäng för att räkna ut att signaturen försämras. Det var ju som bekant tänkt att helikoptern skulle kunna sänkas ner i en hangar ombord för service och för att inte påverka signaturen. Detta ströks i ett tidigt sked p.g.a. platsbrist. Är det då rimligt att först spendera miljarder på att göra fartygen svårupptäckta för att sedan spendera ytterligare miljoner för att förstöra detta?

Hur mycket har då helikopterintegreringen på Visbysystemet kostat? Ingen aning men det rör sig säkert om hundratals miljoner. Detta är en kostnad som, i skenet av vår ansträngda ekonomi, är svår att motivera.

Är det då helt bortkastat att öva helikopteroperationer från en Visbykorvett?

Det finns säkerligen fördelar med detta, t.ex. att de som är HCO får övas och framgent kan leda Hkp 14 i ubåtsjaktrollen, en uppgift som taktar mot MI:s inriktning, - strid mot en högteknologisk motståndare (i detta fallet ubåt). För helikopterbesättningarna finns också fördelar med att redan nu öva med flottan för att på så sätt snabbare bli operativ med Hkp 14 då den anländer till förbands- och insatsproduktionen. Självklart ska vi öva med sjöoperativ helikopter men är det värt pengarna att låta den landa och lyfta från en Visbykorvett. Det går ypperligt att leda externt tillförd helikopter som startar från land, flyger ut över havet, därefter leds av ett fartyg och sedan återgår till sin basering i land.

I ett Adenviken-scenario är det ypperligt med helikopter ombord men vi ska inte bygga fartyg för den uppgiften utan med det nationella försvaret som dimensionerande!

Frågan vi bör ställa oss kvartstår; är Hkp 15-operationer från Visbykorvett tillräckligt med pang för pengarna eller är det ett dyrt nöje vi idag inte har råd med?

/Boatswain

Uppdatering 2013-09-21


Gästinläggsskribenten önskar uppdatera sitt inlägg med ytterligare några parametrar runt detta ämne efter den debatt som förevarit i kommentarsfältet. Det är positivt med en aktiv debatt runt ämnet liksom runt annat, i synnerhet runt sådant som drar mycket resurser ur den redan ansträngda myndigheten rörande såväl ekonomi som personal. Min personliga uppfattning runt detta är att en landbaserad Hkp 15 för sjöoperativa uppdrag inte är att tänka på med hänsyn tagen till tillgänglig flygtid, i synnerhet inte längre ut till sjöss. Det är av just den anledningen, tillsammans med många andra, det är av största vikt att Hkp 14 blir operativ fullt ut så snart som möjligt! Att det helt uppenbart, så som skribenten beskriver, att det går att landa samma helikopter, fortfarande i Flygvapnets regi, på ett civilt fartyg utan problem samtidigt som vi själva har klassificerat våra egna fartyg som militär flygplats med betydligt svårare regelverk gör det hela ännu märkligare. 


/ Skipper

-------------------------------------------------

Övningen Northern Coasts (NOCO) med Sverige som "host nation" har nyligen avslutats. Med tanke på den för svensk del omfattande helikopterverksamheten som bedrevs från HMS Visby och HMS Nyköping samt för att ge en längre kommentar till några av ämnena som berörts i kommentarsfunktionen kommer här en uppdatering av inlägget.

Övningsmängden med Hkp 15 under NOCO har varit stor och besättningarna har fått bra träning i målöverföring och metodik. Det är bra och något vi ska fortsätta med!

Men…

Jag ställer mig fortfarande frågande till varför helikoptern ska baseras ombord? En aspekt som jag ej belyste tidigare är hur personalkrävande detta är. Fartygen är bemannade för att kunna strida i tre dimensioner i halv stridsberedskap (dvs. med mindre än halva besättningen). En besättning består av 43 man varav ca 10 av dessa är direkt involverade i stridsledningscentralens arbete under varje vakt. Vad händer då om fartyget ska leda och ta emot helikopter under vakten? Visst kan man ta några vaktfria till hjälp men oundvikligen måste personal ianspråktagas från den egna vakten. Vilka ska man då avdela till helikopterverksamheten? De som behövs minst för tillfället kanske många tycker. Det låter rimligt men då ska man ha klart för sig att alla inte är utbildade för att surra helikoptern på däck eller leda den till moderfartyget. Därav blir man väldigt låst och statisk i vilka man har att spela med. Kontentan av detta kan som ett exempel bli att två personer ur ubåtsjaktfunktionen och en sambandsoperatör måste bege sig från sin drabbningsplats till någon annan plats ombord för att utföra sitt arbete kopplat till helikopterlandningen. Hur påverkar det då sambandet och ubåtsjaktförmågan? Förmodligen negativt och om helikoptern sen ska tanka för att därefter lyfta försvinner dyrbar tid (timmar) till annat än stridstjänsten.

Om man å andra sidan använder enbart fria vakten så blir deras vilotid lidande och besättningens uthållighet blir inte veckor utan max några dagar vid intensiv helikopterverksamhet. Med helikoptern ombord ska den givetvis användas och inte bara stå och samla damm (eller havsvatten) vilket leder till begränsningar i att lösa de för fartyget ålagda huvuduppgifterna.

Dessutom förhåller det sig som så att Hkp 15 i närtid har landat på ett civilt handelsfartyg. Denna händelse gick av stapeln till sjöss, och högst sannolikt utan att följande funktioner som är nödvändiga för att landa ombord på kv typ Visby fanns:
  • 1 HCO 
  • 1 FLYCO
  • 4 personer som utgör däcksmanskap och surrar helikoptern 
  • 1 FDO vilt viftande med färgglada pinnar eller lysande stavar 
  • 1 Räddningsman som ska kunna hjälpa en hkp-besättning som kraschat i vattnet 
  • Adekvat helikopterbelysning som ska se till att helikoptern landar rätt 
Om det går att genomföra detta på ett helt civilt fartyg som inte alls är förberedd för att ta emot helikopter måste man fråga sig om vi verkligen gör rätt saker och om våra regelverk är relevanta?

Jag är inte ute efter en återgång till det som många kallar ”den gamla goda tiden då man kunde sätta ner en Hkp 4 på backen på en Patrullbåt”. Det måste finnas något mittemellan ”den gamla goda tiden” och nutid där sunt förnuft får råda över rädslan att göra fel och att inte ha tillräckligt mycket regler.


Vilka är då Boatswains förslag på förbättring bland all kritik och svartmålning?

  • Fortsätt öva med Hkp 15 men med basering av hkp iland som huvudmetod för att träna besättningarna i metodik för enklare ytövervakning och sonarbojshantering 
  • Se över regelverket för att förenkla procedurerna och minska personalresurserna för att landa hkp ombord 
  • Öva korvetterna mot b-styrka bestående av fartyg+hkp för att taktikanpassa mot en motståndare som använder den sammansättningen av stridskrafter
/Boatswain

Till vad ska vi ha försvaret?

Igår hade jag glädjen att medverka i ett seminarium under rubriken ”Till vad ska vi ha försvaret?” arrangerat av Folk och Försvar.

Mitt enkla och raka svar är att vi ska ha det till att kunna ha ihjäl de som politiken bestämmer. Det är just detta som är Försvarsmaktens yttersta existensberättigande. Allt annat kan andra myndigheter göra eller få uppgiften att organisera sig för.

Nu är det så att detta existensberättigande kan man tycka olika om. Om man är konsekvent pacifist är det såklart inget säljande argument, tvärt om. Och om man tycker det militära försvaret av Sverige med fördel ska läggas ner, samtidigt som man tycker världssamfundet måste kunna ingripa med vapenmakt i sin skyldighet att skydda befolkningar mot folkmord, krigsförbrytelser, etnisk rensning och brott mot mänskligheten, ja då är man inte heller helt bekväm även om man oftast landar i ett bejakande längst ut i den logiska kedjan. Det är få som tycker det är rimligt att någon annan alltid ska sköta det man efterfrågar.

I resonemangen kring FN:s skyldighet att skydda (R2P) och internationella militära insatser finner vi ett dilemma: Hur kan vi någonsin uppnå en avrustad värld om vi måste utrusta och öva oss för att ingripa militärt i dagens konflikter? Jag har inget självklart svar på det, men jag vet att nu levande generationer har ansvar för varandra och att det är omöjligt att tänka sig att man ska offra en befolkning med argument om att den globala nedrustningen kräver det.

Följaktligen kan man enas kring Försvarsmaktens kärnuppgift – väpnad strid – vare sig man är nationellt eller internationellt inriktad.  Det låter enkelt så långt, men ungefär där börjar problemen. Det kan nämligen betyda precis vad som helst så länge som förmågan inte används för försvar av territoriet.

Tidigare i historien har det militära försvaret, vid sidan av denna uppgift, haft en identitetsskapande och kanske rentav sammanhållande effekt i det svenska samhället. Vi håller på att glömma bort det, men Sverige var tidvis det land i världen som satsade mest per capita på försvaret efter USA, Sovjetunionen och Israel. Ja försvarsfrågan rentav genomsyrade samhället i en tid då vi skulle klara invasionsförsvar i tre riktningar samtidigt tills västlig hjälp anlände. Att värna totalförsvaret var att värna det svenska samhället, teknologiska framsteg och demokratin. Alla (män) var inblandade och uppgiften tydlig.

Sverige var en vapensmedja där många män genom värnplikten skaffade sig en slags militär identitet, vilket ytterst möjliggjorde till statens alla åtgärder som motiverats av alliansfrihets- och neutralitetsskäl, inte minst inom teknik och vetenskap. Redan välfärdssamhällets reformteknokrater tog spjärn mot argumentet att vi enbart kan lita till oss själva och skapade på så sätt kollektivt stöd för hisnande satsningar på militärindustriella projekt. Det är inte konstigt att den identiteten sitter hårt i svenskarna och att många undrar vad i hela friden den svenska Försvarsmakten har i Afghanistan att göra när Ryssland mullrar och det fasta kustartilleriet är utan bemanning.

Andra kanske inte har sådana reflexer utan trivdes helt enkelt bättre under den icke förpliktigande perioden mellan murens fall, Lissabonfördraget och solidaritetsförklaringar hit och dit. Nu skulle det ju inte bli krig mer – så dum kunde ingen vara – och vi behövde inte heller rycka ut till någon annans försvar. Vi uppehöll oss vid att diskutera hur lite medlemmar av NATO vi egentligen var istället för att formulera vad Sverige skulle bidra med i det Europa som drog in frisk luft när kärnvapenhotet vädrades ut.

Kort sagt visste vi inte riktigt vad vi skulle med försvaret till. Jag minns när Stefan Sauk för sisådär femton år sedan berättade om ett samtal på ett tåg, han hade hört en plutonchef berätta att han numer kallas produktionsledare och förbryllad ställde han sig frågan om inte längre hela grejen med försvaret var att man skulle kunna föra väpnad strid?

Att avrusta helt var det ändå få som ville och frågan blev därför mot vem och var skulle Sverige försvara sig, och där någonstans påbörjades en snårig men helt nödvändig resa: Vad är vi nu för land, egentligen, när vi har generationsväxlat identiteten från att det är att vara svensk att ha ubåtar runt kusten och jaktplan mullrande över huvudet, till att staten misstänks se samma symboler som uttryck för ett särintresse? I denna fråga uppstår glappet mellan vad som folk tycker sägs i offentligheten, och vad man upplever görs och klaras av.

Budgetpropositionen kom alldeles nyligen och där står det vad vi ska med försvaret till:

Målet för det militära försvaret ska vara att enskilt och tillsammans med andra, inom och utom landet, försvara Sverige och främja vår säkerhet. Detta sker genom att hävda Sveriges suveränitet – som intressant nog sägs vara ”en förutsättning för att Sverige ska kunna uppnå målen för vår säkerhet”, värna suveräna rättigheter och nationella intressen. Försvaret ska också förebygga och hantera konflikter och krig samt skydda samhället och dess funktionalitet i form av stöd till civila myndigheter.

Det står också – nytt för i år – att

Försvarsmakten ska vara utformad och dimensionerad för att kunna försvara Sverige och främja svenska intressen.

och vidare på samma spår att

Regeringen vill framhålla att närområdesperspektivet är centralt för försvarspolitiken samt för försvarets inriktning och dimensionering.

Men vad är då dessa svenska intressen? Vi får gå till Försvarsberedningens senaste rapport:

Grundläggande intressen är att upprätthålla och säkra Sveriges välstånd, trygghet och säkerhet. En världsordning med sin grund i folkrätten, för att uppnå fred, frihet och försoning, samt ett stabilt och förutsägbart närområde, är svenska intressen. Vi vill upprätthålla och säkra vår försörjning, handel samt bi- och multilaterala relationer och institutioner. Demokrati och mänskliga rättigheter är fundamentala drivkrafter för frihet och fred. Dialog, samarbete och integration främjar säkerhet och utveckling.

Detta går ju att tolka precis hur som helst. Någon skulle säga att inget av detta är möjligt utan ett militärt försvar, medan någon annan skulle säga att en snabbinsatsstyrka av skickliga diplomater skulle vara en bättre investering och att om FM ska blandas in i alla dessa dimensioner skulle utrikespolitiken vara helt militariserad.

Och om vi går till formuleringarna om vad svensk säkerhetspolitik syftar till, nämligen att garantera landets politiska oberoende och självständighet, värna landets suveränitet, svenska rättigheter, intressen, våra grundläggande värderingar samt skydda svensk handlingsfrihet inför politisk, militär eller annan påtryckning, då skulle man ju kunna dra slutsatsen att EU medlemskapet hotar detta politiska oberoende, för att inte tala om nordiskt samarbete och – gud förbjude – Natomedlemsskap.

Det är ju bara det att motsatsen så ofta beskrivs och betonas med all den tyngd man kan uppvisa: Det är i samverkan med andra säkerheten byggs. Vi ska ge och ta emot militärt stöd etc.

Om man sedan frågar sig hur Försvarsmaktens roll ser ut i respektive uppgift, hur ser det ut då? Bra fråga, skulle man kunna säga, det är inte konstigt att det mest konkreta som kan sägas är att vi ska ha ett omedelbart greppbart militärt verktyg, insatsberett varhelst men med fokus på närområdet – det är bara det att inte heller detta hänger ihop med vad som sägs och kommuniceras till allmänheten och det är ju därför en debatt om enveckasförsvaret väcker såna konvulsioner.

Allt detta leder mig fram till följande:

Det finns värden och intressen som är beständiga över tid och över politiska majoriteter, så länge som vi är en nation, och då oavsett om vi är en alliansfri nation eller ej. Om man inte i grunden tror på att en ensidig avrustning får med sig andra, särskilt mindre nogräknade stater man gärna vill avväpna, eller så länge som det inte finns en världsarmé, som dessutom helst inte ska ledas av nationer med andra världen än den fria världens, då finns det skäl att försöka forma en mer konkret militär stomme som helt enkelt ska fungera oavsett hotbild, aktuell inriktning eller tillfälliga opinioner.

Här har jag ändrat mig helt: Tidigare tyckte jag att en av försvarets viktigaste förmågor var att kunna krympa och växa (helst krympa) men jag har funnit att det bara innebär en ständig kamp om hotbilder istället för förmåga, om tillfällig dimensionering och inte systemeffekt. Den flexibilitet som verkade utvecklas mest framgångsrikt, var att kunna beskriva verksamheten och behoven på ett sätt som bäst parerade rådande ekonomi eller hotande svarta hål.

Jag menar att vi måste ha en nationell säkerhetspolitisk idé om hur vi säkrar alla de intressen som beskrivs och vad som är Försvarsmaktens roll i det. En idé som medborgarna förstår på samma sätt som det svenska ganska genommilitariserade samhället gick att förstå på den tiden – oavsett vad man tyckte om det. Detta är en nödvändighet för att öka förståelsen för hela idén med försvarets internationalisering och varför vi bör ha höga ambitioner när det gäller att bidra till internationell krishantering. Vi behöver en Försvarsmakt som i grunden inte är hotbildsstyrd och som hänger ihop som ett fungerande system.

Grunden för hur de flesta relationer fungerar och utvecklas är trovärdighet, från mellanmänskliga till mellanstatliga, på alla nivåer. När är man då trovärdig? Ja om de mål man deklarerar anses motsvaras av den förmåga man har eller anses ha, och med förmåga menas både vilja och resurser. Så länge vi är fast i en försvarspolitisk debatt om vem som har mest fel är alla förlorare och vi tappar tempo och får tunnelseende i en värld som just nu stöps om snabbare än vi begriper.

De operativa kraven på Försvarsmakten är svåra att utvärdera och den politiska viljan att tala klartext om bakomliggande resonemang är begränsad. Sverige har aldrig kunnat försvara sig uthålligt på egen hand vid ett omfattande militärt angrepp och militär förmåga kan som bekant egentligen bara bedömas utifrån den situation och det motstånd den ska kunna möta. Till detta kommer att den samlade försvarsförmågan omfattar många faktorer utöver den rent militära; politisk- och ekonomisk stabilitet, förmåga till beslutsfattande, samhällets samlade resurser, försvarsvilja samt hur livskraftiga relationerna ser ut med omvärlden. Vi fastnar av naturliga skäl i den operativa militära förmågan och just nu prövar vi den teoretiskt mot hur vår närmaste omvärld utvecklas, men vad vet vi om samhällets samlade förmåga, vilja och robusthet i beslutsfattandet? Vår möjlighet att hantera informationsoperationer och manipulation? Där har vi förmodligen kunskapsluckor betydligt större än om hur det står till med incidentberedskapen.

Risken är att vi brottar oss fram till en Försvarsmakt som blir ett utmärkt svar på den värld som sprang ifrån oss när vi var upptagna med att slå varandra i huvudet, och som har mindre användbarhet för de svenska och europeiska intressen som formuleras.

Vindkantring?

Reflektion

Gårdagens skräll i form av inlämnade motioner måste nog Vänsterpartiet stå för, hade aldrig någonsin trott att de skulle lämna in en sådan motion avseende värnpliktens återinförande men ack så man kan missta sig. Den bör läsas innan man fortsätter läsa inlägget.

Denna motions inlämnade är dels intressant ur ett Svenskt perspektiv dels ur ett Finländskt perspektiv där man nu försöker genomföra en namninsamling för att folkomrösta för värnpliktens avskaffande. Således i Sverige har vi prövat ett yrkesförsvar och fler och fler röster höjer sig nu för att det inte var så klokt och genomtänkt beslut som fattades. Där håller jag verkligen med Peter Hultqvist (S) som ofta belyser att det var med tre rösters marginal man valde att avskaffa värnplikten i Sverige.

Att situationen håller på att rämna inser nog de flesta seriösa bedömarna. När man i och med FM Org 13 arbetet valt att placera ut samtlig personal som på sikt skulle behövas för IO 14 intagande på aktuella placeringar vilket de facto ledde till uppsägningar av personal. För att ett halvår senare få besparingskrav på 500 miljoner kronor enligt RB5 på de faktiska lönekostnaderna så börjar man ju undra. Har man ens från Regering och Riksdagens sida reflekterat över att fast anställd personal skall ha lön och tillägg för sitt arbete kontra ersättning som de värnpliktiga hade?

Hade man gjort någon form av seriös analys av situationen hade man valt att titta på Norge som de facto valt att ha en mellan lösning delsvärnplikt dels stående förband i form av Brigad Nord. Den personalomsättning som t ex man har i Norge på vissa förband är hög och detta var något som även flaggades upp från Norskt håll till delar av den Svenska Försvarsmakten.

Jag skulle vilja drifta mig till att säga att Sverige har inte den "socioekonomiska" situationen som gynnar ett yrkesförsvar vilket t ex man har i Storbritannien eller Förenta staterna. Vi har dels ingen utpräglad underklass dels rent populationsmässigt talar Sveriges befolkningsmängd emot en frivillighet för att kunna bemanna en Försvarsmakt. Att vi nu har till del ett stort inflöde kontras av ett nästan lika stort utflöde. Jag gör bedömningen att vi inom några år om vi fortsätter på inslagen väg kommer se att en soldat arbetar cirka 2 år.

Till detta skall då läggas att det tar cirka 15-18 månader (tidsreglerad personal) efter GMU att få in soldaten som en duglig medarbetare i sin enhet det som tog cirka 10-15 månader (ej tidsreglerad personal) med värnpliktiga beroende på befattning. Att beakta dock med värnpliktiga var att man ”skapade” krigsförband nu är det enskilda befattningshavare främst som utbildas. När då de två åren gått så anser sig individen mättad på det ”militära livet” och han väljer att fortsätta ute i det ”civila livet”. För han har i grunden en hög utbildningsnivå och anser i de främsta fallen att lönen inte motsvarar arbetet som ställs på han.

Är detta system då ekonomiskt? Det har jag mycket svårt att se, vissa främst från Alliansen hävdar att värnpliktssystemet ej var ekonomiskt vi utbildade t ex stridsfordonsbesättningar på löpande band. Ja det är helt rätt men de utbildades mot ett krigsförband visst som inte var stående, men om vi lyckades under t ex 1980-talet ha krigsförband med mobiliseringstider på 8 timmar så har jag mycket svårt att se att vi inte skulle kunna återgå till ett sådant system som de facto dels gynnar försvarsförmågan delsär realiserbart. Dagens yrkesförsvar är ur min horisont inte genomförbart och vi har bara sett början på det nu, det lär inte bli bättre.

Förhoppningsvis manar nu Vänsterpartiets motion till en ökad debatt kring vilken riktning Försvarsmakten skall ta och framför allt vilken Säkerhetspolitisk målsättning skall vi ha med den, för det börjar bli mer och mer svarta moln på himmlen som man snart inte kommer kunna undgå. Hur som haver bedömer jag att man har reflekterat över situationen som Försvarsmakten befinner sig i och väljer de facto att lägga fram ett förslag för att råda någon form av bot på den. All heder till er, trots att jag inte sympatiserar med ert parti så glädjs jag oerhört kring detta. Främst för att någon verkar tagit till sig vad som sägs i debatten.

Sen kan man ju om man vill vara lite konspiratorisk, fundera på om Socialdemokraterna börjat applicera liknande metoder som Alliansen. Det vill säga man låter ett av de mindre partierna i ens sammanslutning pröva att lägga fram ett förslag för att se hur det mottas och därefter arbetar utifrån det.

Motsätter jag mig nu yrkesförsvaret? Nej det gör jag inte, men jag tyckte vi var på väg mot en fungerande svensk lösning i slutet av 2000-talet. Många av förbanden hade s k registerförband i olika grader av insatstid. Det hade varit mycket enkelt att växla upp dessa till ett s k R10 förband. Fortfarande bibehållit en bas av värnpliktiga för att dels bemanna krigsförbanden dels dessa registerförband och framför allt skulle det utgjort en god rekryteringsgrund för officerskadern. Den rekryteringsproblematiken tänker jag inte bemöda mig att skriva om men det förtjänar definitivt ett inlägg kring våra två nya skolsystem.

Att det nu i Finland höjs röster på att man bör skrota värnplikten skrämmer mig oerhört. Ur en liberal synvinkel kan jag förstå det. Men se på Sverige vi har en befolkningsmängd på cirka 9,5 miljoner medan Finland har en befolkningsmängd på cirka 5,4 miljoner dvs vi är nästan dubbelt så stor i Sverige och har rekryteringsproblem till vårt rätt minimala yrkesförsvar. Sen visst vi får ramar kring hur många vi får anställa varje år, men jag har då inte sett någon större folksamling utanför kasernvakten kring dels individer som vill få anställning dels nyinrykta.

Nu gör jag bedömningen att man i Finland åtminstone initialt d v s de första fem (5) åren skulle klara av rekryteringen, främst för sitt historiska arv från dels Vinterkriget dels Fortsättningskriget och dess situation senare under VSB (Vänskaps och Biståndspakten). Med detta menar jag att det fortfarande finns släktingar o dyl som kan berätta om krigets fasor som gör att man känner en plikt mot sitt land att man ej vill att det skall återupprepas. Men sen då, när dessa kämpar tynar bort, vad händer då? Bedömt blir rekryterings problemen likartade som i Sverige, men konsekvenserna blir bedömt större m h t populationsmängden och därmed förmågan att bemanna krigsförbanden.

Detta lilla inlägg får bli tillika helgens inlägg för fokus ligger just nu på att följa Zapad'13, just nu består den kommande analysen av övningen av tre (3) A4 sidor, så förhoppningsvis kommer det ett läsvärt inlägg kring övningen i slutet av nästa vecka. För övrigt har bloggen nu passerat 100,000 sidvisningar sedan April, det trodde jag aldrig när jag startade det här. Tackar alla er läsare som tar er tid att läsa kring ens funderingar. Synd bara att man inte valde att sätta dit besöksräknaren på en gång.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Riksdagen 1
YLE 1

Oklar flygincident på Nordkalotten

Notera flera bandvagnar med välbekant utseende.

Som norska medier igår kväll började rapportera så inträffade igår en flygincident över Nordkalotten. I brist på vidare information om den kan vi dock studera ett nytt teveinslag från Kotelnyjön i Norra ishavet som visar med vilken fart en ny bas i Arktis kan byggas.

Ni som är bättre på bandvagns-ID än undertecknad, visst är väl minst en av bandvagnarna man ser av svenskt fabrikat?

Vinnare och förlorare i Syrien

Satans mördare.
Diktaturens kreatur.

Jag undrar hur Olof Palme hade formulerat sig om den syriska regimenens illdåd för snart en månad sedan. Det är nu bevisat att massförstörelsevapen användes i Damaskus. Och för att låna ett annat uttryck från dåvarande statsministern Palme, så är det med intill visshet gränsande sannolikhet regimen som låg bakom.

För detta talar innehavet av sarin, förmågan att kunna skjuta kemiska stridsmedel och de projektilbanor som rakterna har haft, vilka pekar mot de områden som regimen behärskade vid tidpunkten.

Med en nästintill ofattbar cynism har regimen använt dessa terrorvapen mot sin egen befolkning i stor skala – samtidigt som FN:s experter var i huvudstaden. Cynismen är så omfattande att jag hade svårt de första dagarna att förstå motivet och implikationerna är svåra att överblicka. Vilka slutsatser drar auktoritära regimer världen över det inträffade? Vem har vunnit på det ramavtal som tecknats av USA och Ryssland, och vem har förlorat? Här kommer ett försök att belysa dessa frågeställningar för några av aktörerna.

Ryssland

Ryssland har flyttat fram sina positioner i Mellanöstern på ett sätt som inte skett de närmaste 40 åren. Med leveranser av förnödenheter till den syriska krigsmakten, underrättelsedelgivning och styrkeprojicering med sin återuppsatta Medelhavseskader med krigsfartyg, så är budskapet till omvärlden glasklart. Ryssland ställer upp på sina allierade. Samtidigt så har man visat en nödvändig konstruktivitet genom avtalet, och här har naturligtvis sanningen om det inträffade begränsat det ryska manöverutrymmet.

Parallellt med detta skeende, så har Ryssland också flyttat fram sina positioner i sin egen perferi. Det är olika slags maktdemonstrationer mot Ukraina, Georgien och Moldavien. Den Euroasiatiska Unionen börjar också ta form tillsammans med några av de forna sovjetrepublikerna i Centralasien och Kaukasus. Att bli en direkt konkurrent till USA och EU är det ryska målet.

Avtalet med USA kom till av minst tre skäl ur ryskt perspektiv. För det första vill man inte ha en ordning, där massförstörelsevapen används – åtminstone inte av andra. Dessutom tillkommer också risken att regimens förråd kan komma i opålitliga händer vid regimens fall.

Ryssland etablerar sig också som en avgörande aktör i det framtida skeendet genom sin ställning som mellanhand. Det ryska inflytandet har alltså ökat i regionen i allänhet och i Syrien i synnerhet. Där finns också starka ekonomiska incitatament med nya gasfyndigheter utanför Syriens kust och möjligheten att exportera iransk gas över syriskt territorium till Europa.

Landet ökar dessutom oddsen för att en regim som bekämpar sunnitisk extremism blir slutresultatet i Syrien. För Ryssland är Syrien en avgörande bricka i en shiitisk halvmåne från Iran över Irak och Syrin intill Libanon som skyddar Ryssland mot sunniextremistisk infiltration genom Kaukasus. Den ryska förkärleken att faktorera geopolitik starkt i sina kalkyler är ofta en underskattad förklaring till ryskt beteende.

Den syriska regimen

För Assads/regimens del innebar överenskommelsen en stor jackpot. Assad som i västs ögon inte varit det syriska folkets företrädare är nu plötsligt det igen. Det är han som skriver på kontrakten. I Syrien kommer inte budskapet missuppfattas och det är ett svårt slag för moralen hos många hos de som kämpat för regimens fall.

Han har också visat internt att han och hans bror är lika beslutsamma som sin far i att behålla makten. En hel del kommer dock inte att ge upp än, vilket jag återkommer till nedan. Brutaliteten i illdådet dämpas av att en del i landet anser att allt är ”terroristernas” fel och dessutom finns det fortfarande ingen brist på konspirationsteorier som pekar ut Israel, USA eller rebellerna själva.

Bakom överenskommelsen finns också sannolikt en skiss på hur stora delar av regimen kan vara kvar i en övergångsperiod, om man skulle kunna hitta det vapenstillestånd man borde ha hittat för två år sedan. Av prestigeskäl kommer omvärlden sannolikt tillåta Assad att sitta kvar och gå i exil vid en frivillig avgång. Rättvisan måste dock ha sin gilla gång, men troligen anser president Obama att det just nu, i det här känsliga läget, skulle vara direkt kontraproduktivt att kräva ett överlämnande till ICC.

USA

Just USA har pekats ut som en förlorare i det som hänt. Jag är inte riktigt lika säker på det. Krishanteringen när det gäller olika budskap har inte imponerat och USA har inte fått igenom sin vilja (än) att Assad måste gå.

Men allt är beroende av perspektivet. Presidenten blev bland annat vald på det utrikespolitiska budskapet att lösgöra landet från krig. Han har därför följt den linjen och i realiteten justerat USA:s beteende till ett minskat inflytande som redan är etablerat, men som alla inte vill erkänna.

Av den offentliga retoriken i efterdyningarna har det väckts förhoppningar att Iran och USA ska kunna tala direkt med varandra om det iranska kärnenergiprogrammet. Det kan vara så att presidenten har använt skeendet för att positionera sig visavi Iran. Han har kanske lite för publikt skramlat högt med vapen (USA behöver inte göra det), men mot Iran har budskapet varit att här finns en konstruktiv statschef som inte accepterar vad som helst men som samtidigt erkänner era intressen i Syrien och kan göra överenskommelser.

Att särskilt notera är att Israel för första gången sedan kriget i Syrien startade plötsligt gjorde det till israelisk politik att Assad måste gå genom sin ambassadör i Washington. Hittills har den israeliska linjen varit att man inte stödjer någon sida, så det är nog så att vi kan sortera in Israel som inte alltför nöjda med förloppet den senaste månaden.

Saudiarabien

Till dess det här tar slut är fortfarande den syriska civilbefolkningen de största förlorarna på kort sikt. De kommer antagligen att slippa att bli dödade av kemiska stridsmedel, men det finns tilräckligt med artillerigranater och bilbomber för att döda 40 000 till. Men som god tvåa kvalificerar sig Saudiarabien.

Landet har satsat stort för att motverka det iranska inflytandet i Syrien. Krigets logik talar nu för att Saudiarabien blir tvungna att öka sin insats på kort sikt för att inte motståndet mot regimen ska kollapsa. Inte nog med att en förlust i Syrien skulle innebära bibehållet inflytande i Syrien, vid ett vapenstillestånd skulle en hel del jihadisters vapen kunna vändas mot det saudiska kungahuset.

Som jag skrev innan den första revolutionen i Egypten 2011, så var Egypten, Libyen och Saudiarabien exempel på länder där demografiska förhållanden, repression, åldrande ledare och arbetslöshet förutom matpriserna innebar en ökad risk för omstörtningar av den rådande strukturen.

En prestigeförlust i Syrien och den nuvande maktkampen mellan olika delar i det saudiska kungahuset bakom de av ålder av kraftigt försvarade kung och kronprins skapar en ytterligare grogrund för konvulsioner i den absoluta monarkin. Det finns alla skäl att närmare hålla ögonen på hur de olika stammarna i landet agerar framöver, för Saudiarabien kan explodera.

…………………..

På det hela taget är överenskommelsen en positiv utveckling. Genom denna läggs en grund för nya förhandlingar i Genéve som kan leda till ett eld-upphör, åtminstone i stora delar av landet. Låt oss hoppas och arbeta för det.

För svensk del finns det en lärdom att ta med sig från överenskommelsen. Oavsett hur rättvisan borde skipas efter fruktansvärda övergrepp, så kommer de starkare att främja sina intressen först och främst. Det gäller att att kunna ta vara på sig själv och klä sig varmt, annars kommer någon annan skriva ut medicinen när du blivit sjuk – och den måste man ju alltid svälja, oavsett hur den smakar.

Försvarsbudgeten – Tjena Alena

Idag presenterade som bekant regeringen sin budgetproposition. För utgiftsområde 6 Försvar och samhällets krisberedskap kom inga större nyheter, annat än de aviserade 200 miljoner extra på förbandsanslaget.

Jag gör ingen nygammal analys på väl kända ”utmaningar”, utan gör istället några kommentarer kring intressanta detaljer i skrivningarna.

…………..

När regeringen på s. 37-38 diskuterar den nästintill fördubblade personalomsättningen av de kontinuerligt anställda GSS jämfört med planeringsantagandet, så skriver den till exempel som avslutning:

”Det bör dock beaktas att det finns ett positivt, men för närvarande inte tillräckligt återflöde till denna personalkategori. Bl.a. har cirka 40 av det cirka 350 som lämnat sina anställningar som kontinuerligt tjänstgörande valt att bli tidvis tjänstgörande.”

En utmärkt illustration till ett grundläggande problem, nämligen att försöka forma tanken med ord. Att 88,6 % av de människor som var intresserade och lämpliga av soldatyrket inte är beredda att bli tidvis tjänstgörande när de slutar är inget annat än ett stort misslyckande.

I synnerhet som regeringen tänker öka andelen tidvis tjänstgörande – hur det nu går ihop med ökad tillgänglighet. Rekryteringen av dessa ligger dessutom långt bakom planen. Regeringen skriver att det vid årsskiftet 2012/2013 fanns 1600, och vid halvårsskiftet i år fanns det 1900 av dessa.

Om vi jämför detta med det första målet i FM budgetunderlag för 2011 s. 31, så var målsättningen vid utgången 2013 att det skulle finnas 6850 stycken. Detta justerades ned efter hand och i FM budgetunderlag för 2013 s. 43, så är talet 3900.

Med 2013 års nuvarande hastighet i tillväxten (+600/år), så uppnås delmålet för i år först i slutet av oktober 2016. Reformens senast justerade mål om 9500 tidvis tjänstgörande skulle då bli uppfyllt lördagen den 28:e februari 2026. I detta är alltså inte inräknat den aviserade utökningen av antalet tidvis tjänstgörande. Om rekryteringen skulle ökas/förbättras till det dubbla istället för att ta ifatt eftersläpningen, så behöver utbildningsorganisationen dimensioneras för detta samtidigt och pengar tillföras för denna utöver budget.

……………..

När det gäller materielen tar regeringen ett helt annat grepp. På sidan 49 heter det:

”Regeringens inriktning är att samtliga förband vid utgången av 2014 ska ha en fastställd mobiliseringsplan och vara uppfylld med
krigsplacerad personal och materiel.”

Det ska bli spännande att få höra en aggregerad sammanställning av vilka kostnader detta skulle innebära med samtliga förband uppfyllda med materiel. Något för Riksrevisionen att titta närmare på?

Jag återkommer därför också med mitt förslag att genomföra en beredskapsövning under 2014 för att pröva den svenska beredskapen. Jag föreslog 8 000 anställda, men 4 000 är tillräckligt.

……………

Regeringen har emellertid genomfört några saker som förtjänar positiv kritik. Den har infört militärregioner med staber, vidare så genomförs en del viktig övningsverksamhet med framförallt de nordiska grannländerna och regeringen återuppväckte den försvarsplanering som gick på tomgång under regeringarna Persson. Planeringen innebar en helt nödvändig stadga för planeringen både på kort och lång sikt.

Men, i budgetpropositionen skriver regeringen nu på sidan 50:

”Regeringen avser att i närtid besluta om nya anvisningar för Försvarsmaktens försvarsplanering.”

Mina källor i Högkvarteret uppger att regeringen vill luckra upp målsättningsskrivandet för att inte få en fortsatt debatt om det så kallade en-veckas-försvaret. Om så är fallet, så kommer inte förtroendet mellan myndighet och regering knappast bli bättre.

……………

Avslutningsvis några ord om det nordiska samarbetet som på olika sätt stärker den gemensamma säkerheten. Det är inte bara internt som förtroendet för den svenska försvarspolitiken sviktar, även från grannländerna hörs allt fler ifrågasättanden. Det är inte så konstigt med tanke på att Sverige satsar kring 3/4 av vad våra nordiska grannar gör – som andel av BNP (c:a 1,1 % jmf med 1,4-1,6 %). Vi kan översätta detta till en förening, där en medlem talar stort om hur bra föreningen fungerar. Men själv kommer denne bara tre av fyra gånger till sitt pass i kaffeserveringen eller snöröjningen, så förstår ni vad jag menar. Själv har jag föreslagit 1,49 % av BNP som målsättning till hela utgiftsområdet.

I en värld där en despotisk regim anfaller sin egen befolkning med kemiska stridsmedel och där Ryssland idag öppnade eld med elva varningsskott mot ett Greenpeacefartyg i Arktis, så gäller det att kunna ta vara på sig själv – och framförallt visa att vi både vill och kan.

Som artisten Magnus Uggla formulerade det i en av sina rader:

”Tjena alena, världen är brutal”

Inte nämnvärt?

Så är riksdagen på nytt igång. I gårdagens regeringsdeklaration nämnde statsministern inte det militära försvaret. Det är tämligen ovanligt, särskilt som regeringen nu föreslår en ramhöjning med 200 Mkr nästa år som successivt ökar till en halv miljard år 2017. Detta är bra, men inte tillräckligt. Anslagshöjningen kan nu fungera som ett golv för försvarsberedningens slutrapport i vår och det efterföljande försvarsbeslutet.

Läser med oro Officerstidningens artikel om skadefrekvensen under GMU. Före inryckning hade 19 procent av männen någon form av kroppslig åkomma, att jämför med 31 procent vid utryckning. Motsvarande siffror för kvinnor var 31 respektive 66 procent under 2011. Att var tredje kvinna utvecklar någon form av fysiska besvär under dessa drygt tre månader är ohållbart, både mänskligt och rekryteringsmässigt.

Generellt pekar mycket på att FM försöker trycka in väldigt mycket på de numera dryga tre månader utbildningen varar. För det andra framstår det som huvudlöst att kvinnor ska bära lika tung packning som de män som i snitt väger tjugo kilo mer. Om vi inte är beredda att erkänna att det finns genomsnittsliga skillnader t.ex. i mäns och kvinnors fysiska kapacitet, kommer det påstått ökade kvinnliga intresset för FM snart att falna.

Många har irriterat sig på att statistiken beträffande GMU inte uppdaterats på FM:s hemsida på över ett och ett halvt år. Jag framförde klagomål personligen till ansvarig befattningshavare om detta med följd att - såvitt jag kan notera - all statistik nu försvunnit, även den gamla. Tids nog måste det väl ändå redovisas hur många av de sökande till GMU som till sist fortsätter i myndigheten.

Ett annat stort problem rör ju ledtiderna för sökande till GMU. Att en ung människa behöver vänta många månader från ansökan till inryckning leder till stora bortfall. Det händer mycket på ett halvår för en ung människa. I förrgår besökte jag Nederländerna i veteranpolitiska angelägenheter. Där har man bestämt att det högst får dröja en månad från anmälan tills dess utbildning påbörjas.

Minskade ledtider och färre avhopp förutsätter nog etableringen av ett centralt boot-camp. Då kan GMU pågå kontinuerligt samt under mer ordnade och ensade former. I Nederländerna kan grundläggande utbildning till och med anordnas för enskild inryckande. Borde vara möjligt även för oss.

Vi har en, säger en begränsad marknad för rekrytering av villiga och vapenföra unga svenska medborgare. Om den vanvårdas genom besvikelser, orimliga skadeutfall eller tappat tålamod är den frivilliga personalförsörjningen illa ute.

Allan Widman     

Jakt på jägarförband

Ett nytt moment har nu lagts till Zapad-övningen.

Som Jägarchefen tog upp igår har nu jakt på jägarförband lagts till militärövningen Zapad, som formellt startar nu på fredag. Special- och jägarförband skall nu bekämpas av VV-trupper, dvs. inrikestrupper.

Inrikestrupperna, förkortade VV, lyder under inrikesministeriet MVD och inom VV finns både reguljära förband och egna elitförband inklusive specialförband. I det nya klippet ovan ser vi det som Jägarchefen tagit upp.

Go west life is peaceful there

Blir ett snabbt och kort inlägg rörande Zapad 2013. Förberedelserna för Zapad'13 är nu i full gång och själva övningsupplägget går till del att läsa i det tidigare inlägget rörande Zapad.

Analys

Ryska inrikesministeriet meddelade idag (130917) att man mobiliserat förband inom inrikestrupperna som en del i övning Zapad'13. Styrkeantalet man har mobiliserat skall uppgå till hela 20,000 soldater med tillhörande materiel. Denna beredskapskontroll av inrikestrupperna kommer fortgå till slutet av veckan låter man meddela dvs djup intill lördag eller söndag således väl in i övning Zapad'13.

Den uppgift inrikestrupperna skall lösa inom ramen för Zapad'13 är att finna s k diversionsförband dvs jägar- och specialförband och nedkämpa dessa. Detta är även en sedan tidigare känd uppgift som dessa förband skall lösa. Enligt tidigare doktrin skulle inrikes- och gränstrupperna i händelse av väpnad strid aktivt söka jägar- och specialförband.

Föra veckan (130914) meddelade man även att man på Rysk sida skulle öva cirka 9,400 personer utöver de 2,500 som var föranmält inom ramen för Zapad'13 övning på Vitryskt territorium. Således är det just nu meddelat att man kommer öva cirka 13,000 soldater i de reguljära förbanden om man bortser från inrikestrupperna. Till detta tillkommer även de tidigare meddelade 10,400 Vitryska soldaterna som skall övas.

Sammanfattning

Således är det i dagsläget 22,300 (Ryska samt Vitryska) reguljära soldater vilket man har meddelat som kommer övas inom ramen för Zapad'13. Tillkommer gör de 20,000 soldaterna från inrikestrupperna således kommer övning Zapad'13 åtminstone i inledningsskedet omfatta 42,300 soldater.

Sannolikheten att man kommer göra ytterligare beredskapskontroller under Zapad'13 bedömer jag som trolig. Främst i och med att man för några dagar sedan lät meddela att man skulle fortsätta med beredskapskontroller inom de Ryska väpnade styrkorna. Likväl är detta en slamkrypare som finns inskrivet i Wiendokumentet, vilket avhandlas under sommarens beredskapskontroller.

Bedömt kan det handla om att man väljer att genomföra beredskapskontroll i t ex MD C som bedömt har förstärkningsuppgifter både inom MD V och MD Ö i händelse av ett krigsfall där. Det kan även omfatta beredskapskontroll inom MD Ö om det finns förband där som lyckades mindre väl under beredskapskontrollen där i sommar. Vilket kan vara troligt m h t att man öppet säger att man genomför en strategisk övning och trupptransport mellan MD Ö och MD V skulle klart kunna klassas som en strategisk transport samt Generalstaben måste lösa det dvs på strategisk nivå.

Om det inte händer något större revolutionerade kring övning Zapad'13 så kommer en analys rörande övningen när den är avklarad.

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

RIA Novosti 1, 2(Ryska)
RIA Novosti 1, 2 (Engelska)

Dubbla budskap

Igår publicerade European Defence Agency (EDA) en ganska postiv sammanställning för svensk del när det gäller försvarsutgifternas fördelning.

EDA har jämfört alla EU-medlemmarnas försvarsutgifter 2010/2011, utom Danmark som inte är medlem i EDA, på olika sätt och det finns en del positiva saker att ta fasta på. Kroatien ingår också i undersökningen. Jag har inte haft någon möjlighet att närmare granska uppgifterna för de andra staterna.

Det är inte någon överraskning att Sverige befinner sig på nedre halvan när det gäller andel av BNP respektive statsutgifter. Däremot är vi på sjätte plats när det gäller utgifter per capita. Å andra sidan har EDA inte gjort någon uträkning som tar hänsyn till landets storlek, än mindre militärgeografiska belägenhet.

Personalkostnaderna är näst lägst som andel av försvarsutgifterna. Det beror naturligtvis på att det nya personalförsörjningssystemet knappt var påbörjat vid mätpunkten. Här bor det en inbyggd bomb som landet kommer att få hantera framöver. Om vi skulle komma upp i andelen som det sista landet i klungan framför oss har (Grekland – femte lägsta andelen), så skulle det innebära en fördyring med minst 4,5 Mdr SEK/år bara i personalkostnader.

I absoluta tal är vi, trots materielberget, på sjunde plats när det gäller materielanskaffning. Det är inte illa när vi sätter det i relation till befolkningsmängden. När det kommer till materiel- och forskningsinvesteringar per anställd är Sverige i topp. Det är en kraftig kontrast till framförallt den armé vi hade för 30 år sedan, den så kallade pendeln.

När det gäller utgifter för infrastruktur/konstruktion blir det dock väldigt konstigt. Här anges summan till 18,2 Miljoner Euro, vilket är löjligt lite. Det framgår inte riktigt hur sammanställningen är utförd, men kanske Försvarsmaktens hyresutgifter är inbakade i kolumnen Operations & Maintenance, där Sverige har den högsta andelen av alla länder. Eftersom utgifter för operationer är en mindre andel, så går alltså det mesta åt till vidmakthålla den materiel vi har.

Antalet militär personal anges som 13 949 för 2011, vilket för mig över till dagens försvarsnyhet om storleken på vårt försvar i relation till andra kring Östersjön.

Detta är en utveckling som översterna Kim Åkerman, Anders Emanuelson och undertecknad varnade för inför statsmakternas behandling av försvarspropositionen 2009.

Nu är vi där.

Övriga medier missade dock den stora nyheten i Mikael Holmströms artikel, vilket var den estniske presidentens offentliga kritik av vår säkerhetspolitik. Och det är inte regeringen han kritiserar i första hand, utan Sverige som stat. Nu går det att invända att presidenten försöker påverka oss för sitt lands intressen, vilket säkerligen också är fallet. Men de baltiska staterna känner sig illa till mods och frusterade av den nygamla ryska aggressiviteten, amerikansk omorientering och Europas nedgång som säkerhetspolitisk aktör. Den kritik som Toomas Ilves framförde kunde han valt att endast lämna mellan skål och vägg, men nu gjorde han inte det.

Estlands president angriper själva premissen – En enig riksdag antog Solidaritetsförklaringen, där vi bland annat förväntar oss hjälp vid angrepp mot Sverige – och kallar vår politik en ”missuppfattning” och fortsätter:

”En sådan ensidig deklaration är inget fördrag. Varje student som läst en säkerhetspolitisk grundkurs vet att Natofördraget slöts 1949. Först när alliansen organiserades 1950 blev det riktigt seriöst. En solidaritetsförklaring utan fördrag och utan organisation – det är två steg bort från Nato. Man ska inte blanda ihop olika ting.”

Det måste vara länge sedan Sverige fick en sådan offentlig kritik av en vänligt sinnad statschef.

Jag själv har inga användningar mot Solidaritetsförklaringen – Här förklarad av försvarsrådet Johan Raeder – när det gäller målsättningarna, men ända från diskussionen började så har jag varit jag kritisk till bristen på operationalisering, alldeles oavsett om det gäller att ge eller ta emot hjälp.

Det kan i sammanhanget också vara värt att påminna om att för nästan exakt år sedan fick ekonomiprofessor Lars Calmefors frågan om vad han önskade se i budgeten för 2013, och hans svar fick många ögonbryn höjda (se Önskelistan):

”På sikt vore det bra om Sverige hade ett försvar. Jag ser det som att man långsiktigt tar en oerhörd risk om inte har försvar som fungerar, och det har vi inte i dag. Vi såg inför andra världskriget hur fort förhållanden i omvärlden kan förändras. Det kan hända igen.”

Han kommer inte att bli bönhörd i morgon heller. Och jag vet inte hur det ska gå till att kunna nå fram till ansvariga, när vi möts av ett beteende hos vissa som påminner om Nalle Puh:

”För att verka avspänd och helt tillfreds kan man gnola tiddeli-pom några gånger på ett vad-ska-vi-göra-nu-då-sätt.”

Konspirationer?? Knappast!

Varför skriver inte gammelpressen eller main stream media? Är det inte nyhetsvärdigt, fattar man inte eller vad är det?
Kommentarer likt dessa blir allt vanligare i olika bloggforum. Det må vara hos invandringsmotståndare, naturkramare eller, för att ta något näraliggande, försvarsbloggare med kommentarer.
Ibland är det bara en uppgiven suck men (alltför) ofta antyds något slags konspiration, en tyst överenskommelse inom journalistkåren och bland redaktörer, om att ”om detta skriver vi inte”. Vem eller vilka som skulle ligga bakom en sådan konspiration  redovisas sällan.

Vilka de konspiratoriska överenskommelserna skulle vara som gör att rapporteringen kring rysk upprustning och övningsverksamhet är begränsad eller obefintlig kan man ju fråga sig eller för den delen varför läget inom den svenska Försvarsmakten och dess förmåga upphör att vara en nyhet efter det att brisadmolnet efter enveckasbomben lagts sig och påskupproret flugit vidare.

Tyvärr, alla suckare och konspirationsteoretiker. Sanningen är den att medierna, gamla som nya, tar upp det som intresserar konsumenten. Ett bra exempel på detta är nischen försvarsbloggare och -twittrare. Här finns en (tyvärr alltför) liten intresserad och engagerad läsekrets som får sina behov tillfredställda i bloggosfären och där man i kommentarsfälten kan oja sig, klappa varandra på ryggen och allmänt förfasa sig över sakernas tillstånd. Utanför denna bubbla? Väldigt lite!

Varför? Svaret är enkelt. De stora drakarna, inklusive radio och TV, tar upp sådant som intresserar den breda allmänheten och, like it or not, dit hör i dagsläget inte försvars- och säkerhetspolitik. För att slå sig in bland vård, skola, omsorg, Big Brother, Sofia på Slottet eller skjutningar i Göteborg, krävs något sensationellt och kittlande. ÖB lyckades med enveckasförsvaret men frågan är om det berodde på vad han konkret sa eller på att den högsta företrädaren för en statlig myndighet sade något som kanske inte var politiskt korrekt. Oavsett vilket, då dammet lagt sig gick allt åter till det normala, dvs. totalt ointresse.

Se sanningen i vitögat! Det finns ingen konspiration. Försvaret är, ur journalisters och redaktörers synvinkel, ett särintresse bland andra som måste slåss om utrymmet. De ger läsarna/lyssnarna/tittarna vad de med stor säkerhet vet att de vill ha. Dit hör inte läget inom FM eller rop om att vargen kanske kan komma eller i vart fall har möjlighet att göra det.

Vi andra får nöja oss med att blogga och kommentera vidare och hoppas på droppens långsiktiga kraft.


Smert sjpionam

Detta inlägg handlar inte så mycket om pågående händelseutvecklingar som kan påverka Sverige utan mer om något som pågått under en längre tid på andra sidan Östersjön. Där man de facto lever med en helt annan realitet trots att det enbart skiljer ett innanhav mellan oss. Detta inlägg bör mana till eftertänksamhet för detta är saker som de facto har inträffat, frågan är bara i vilken grad har liknande saker inträffat i vårt eget land och hur har det kanske påverkat skeden och beslut?

Analys

Estland.De Ryska inhämtningsoperationerna i Estland fokuserar främst på tre områden dels NATO Cyberförsvarscenter dels NATO försvarsplaner för de Baltiska staterna dvs OP Guardian Eagle samthur NATO och väst genomför inhämtnings operationer mot Ryssland samt Ryska intressen. Detta kommer av att Estland är tydligt integrerat i NATO underrättelsesfär. Tre kände spionfall finns i dagsläget, Vladimir Veitman 2013, AlekseiDressen 2012 och Hermann Simm 2009.

Enligt den estniska säkerhetstjänsten skall de ryska underrättelseorganen vara mycket aktiva i rekryteringsförsök mot personer som jobbar inom delssäkerhetstjänsten dels försvarsmakten. Huvuddelen av rekryteringsförsöken misslyckas, främst genom att individen som man försöker rekrytera anmäler detta till säkerhetstjänsten. Men bedömt finns det som nedan bevisar ett mörkertal, alla anmäler inte och blir därmed mer eller mindre snärjd in i spioneri.

I början av Augusti 2013 greps för spionage Vladimir Veitman en Estnisk underrättelseofficer för att ha spionerat för Rysslands räkning. Enligt uppgift så skall han ej ha kunnat utlämna dokument som berör EU eller NATO. Dock skall han ha överlämnat sekretessbelagda dokument som berör Estland. Veitman arbetade tidigare för KGB under Sovjeteran. Veitman arbetade med tekniska metoder för inhämtning samt utplacering av teknisk utrustning för att genomföra själva inhämtningen. Dock så var han aldrig delaktig i själva inhämtningen, planeringen av inhämtning eller bearbetningen av den inhämtade informationen.

Aleksei Dressen arbetade mellan 1993 och 2012 inom den Estniska säkerhetstjänsten. Han rekryterades av FSB 2001 och av den avdelning där som arbetar med att infiltrera och påverka motståndarens kontraspionage. Likväl kom hans fru Viktoria Dressen bli involverad i spionaget då som kurir. Hans drivkraft var pengar vilket FSB utnyttjade för att kunna rekrytera honom. Dressen arbetade främst mot rysktalande subversiva grupperingar i Estland. Han greps tillsammans med sin fru när de skulle flyga till Ryssland. På sig hade frun en minnessticka med hemliga handlingar, som bedömt skulle överlämnas till FSB.

Den hittills största ryska spionen i Estland som har avslöjats är Hermann Simm. Simm arbetade på det Estniska försvarsdepartementet och handlade säkerhetsfrågor. Han rekryterades 1995 av SVR. Han arbetade under Sovjeteran som KGB officer och hade överstes grad. Han kom att avslöja cirka 400 EU och NATO dokument som berörde främst sambandssystem, kontraspionage och försvarsplaner. Samt 3,294 sekretessbelagda estniska dokument. Hans dåliga engelska skall tydligen ha hindrat honom från att göra avslöja fler/större hemligheter från EU/NATO. Vid en kontraspionage konferens i Holland 2006, skall information rörande kända och misstänkta personer som då spionerade för Rysslands räkning inom NATO ha delats ut samt namn på s k dubbelagenter. Detta kan nog ses som Simm största underrättelsebedrift, denna information gick hela vägen upp till Ryssland President Vladimir Putin. Informationen skall även "skakat" om den ryska underrättelse- och säkerhetsstrukturen.

Enligt uppgift skall han ha varit den spion som orsakatmest skada genom NATO hela historia. Hans drivkraft skall ha varit att han hade velat återfå sin överstes grad i KGB. Han kom att avslöjas genom att hans handläggare försökte rekrytera en annan källa i ett annat land. Dock så larmade han kontraspionaget i sitt hemland varvid handläggaren kom att läggas under bevakning och Simm fotograferades med honom. Han grepps 2009 således spionerade han för SVR under 14 år. Utöver dessa gripna spioner tillkommer ett antal utvisade Ryska diplomater för spioneri dvs i praktiken handledning av spioner.

En svaghet i den Estniska säkerhetsstrukturen var att man blev så nödga tvingad att anställa in f d KGB personal när Estland blev ett fritt land. Givetvis lär man gjort bedömningen att de var säkra, men som visat med två av de tre kända fallen så gick man åter till sin gamla arbetsgivare. Detta var även något som den Västtyska underrättelsetjänsten fick erfara i sina tidiga dagar då man blev kraftigt infiltrerad av dåvarande Sovjetunionen.

Lettland.Enligt Lettlands säkerhetstjänst fokuserar främmande makt (de har ej som Estland och Litauen pekat ut Ryssland som den främsta aktören utan utnyttjar istället begreppet främmande makt) sin inhämtning inom fem områden. Dessa fem är Lettlands inrikespolitik, dess utrikespolitik, dess ekonomiska situation, försvars- och säkerhetsstruktur samt vetenskapliga framsteg.

De utländska underrättelseofficerarna i Lettland arbetar i huvudsak i skydd av diplomatisk immunitet främst som attachéer motsv. Huvudsakliga inhämtningsmetoden är genom källdrivning dvs att man har en personlig kontakt med en källa som lämnar uppgifter till en. Likväl genomförs inhämtning genom öppen information som därefter analyseras.

Dock så pekar den Lettiska säkerhetstjänsten ut Ryssland officiellt för att genom propaganda samt andra metoder försöka påverka opinionen samt den politiska situationen i Lettland. Detta genomförs främst genom att man försöker arbeta med de ryska minoriteterna i landet samt genom tv program förvanska fakta så att dessa passar ens agenda.

Enligt uppgift har man identifierat cirka 50 misstänkta ryska spioner som är aktiva i Lettland. Informationen rörande dessa individer skall också vara överlämnad till allierade med Lettland. Vissa av dessa individer skall även finnas inom den Lettiska säkerhetstjänsten, varför ingen har gripits är bedömt pga att man ej har återigen hundraprocentiga bevis för spionaget.

Lettland har genom åren utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisning till att de utgjort ett hot mot Lettlands säkerhet. Bedömt har dessa varit involverad i olovlig underrättelseinhämtning dock så har dessa diplomatisk immunitet varvid de ej kan arresteras utan enbart utvisas ur landet.

Den första utvisningen genomfördes 2004, då en rysk diplomat skall ha försökt tillförskansa sig hemlig information rörande NATO, detta skede en månad efter Lettland hade fått medlemskap i NATO. 2008 Utvisades även en Rysk diplomat under förevändningen att han utgjorde ett hot mot Lettlands säkerhet. Likaså 2009 utvisades en Rysk diplomat som enligt uppgift skall ha försökt planera ett mord på Georgiens President Saakashvili, när han var placerad i Georgien mellan 2000 och 2004. 2012 blev två ryska medborgare stämplad som person non grata i Lettland, dessa skall ha gjort sig skyldiga till säkerhetshotande verksamhet i Lettland.

Jag har inte funnit några kända spionfall såsom i Estland, detta kan bero på att man ej har någon hundraprocentig bevisning utan att man istället väljer att isolera dessa individer så att de ej kan komma åt känslig information eller att man istället ger dem falsk information för att genomföra en desinformationsoperation.

Likväl så väljer inte Lettland att peka ut Ryssland som det land som främst genomför underrättelseoperationer inom dess gränser. Dock kan man genom andra källor och genom att man öppet väljer att peka ut Ryssland som en nation som genomför informationsoperationer mot Lettland, dra slutsatsen att det är Ryssland de främst åsyftar som den främmande makten som genomför underrättelseoperationer på dess mark.

Litauen.Enligt den Litauiska säkerhetstjänsten är främmande makt främst intresserad av två saker. Det första är att man är intresserad av den Litauiska energiförsörjningen och investeringar/projekt inom detta område. Det andra området är informationsflödet och att kunna påverka det. Påverkan sker främst genom s k "soft power".

I huvudsak är det två länder som agerar offensivt med sina underrättelsetjänster i Litauen. Det är dels Ryssland dels Vitryssland. Inhämtningen genomförs dels genom teknisk inhämtning inom Litauen dels genom kontakttagande med individer som besitter sekretessbelagd information som man kan utnyttja. I vissa fall har även operationer genomförts för att påverka beslutsfattande inom dels den Litauiska regeringen dels inom den privata sektorn.

Ryssland är med dess underrättelseorgan det mest aggressiva landet i Litauen. Enligt uppgift skall Ryssland även försökt och försöker skapa spänningar mellan de olika etniska grupperingarna som finns i Litauen. Vilket ytterst syftar till att skapa missnöje med hur Litauen hanterar situationen för dessa grupperingar.

Både Ryssland och Vitryssland bedöms använda främst operatörer med täckbefattning som journalister i Litauen. Ett exempel på detta är när ett Tv bolag ville ackreditera 15 st personer för ett tillfälle. Likväl så genomförs ingen större kontroll av just journalister, det som krävs för ackreditering i Litauen är ett pass, resedokument samt intyg att man arbetar som journalist vid ett nyhetsbolag.

Litauen likt Lettland utvisat ett antal Ryska diplomater med hänvisningen till att de genomfört spioneri inom Lettland. 2004 utvisade man dels den Ryska militärattachén dels två andra diplomater med hänvisningen till spioneri. 2006 utvisade man återigen en Rysk diplomat för spioneri. Likväl 2009 utvisade man även en diplomat återigen med hänvisningen till spioneri.

Jag har inte funnit några exempel på gripna spioner som har offentliggjorts såsom i Estland, dock så håller jag det inte för otroligt att man har kännedom om spioner som man isolerat pga en ej hundraprocentig bevisningsgrad. Vad som är intressant här är att man påtalar att man är utsatt för sk "soft power" kontra t ex i Estland där man ser mer klassisk subversiv verksamhet kombinerad med renodlad underrättelseverksamhet.

Sammanfattning

Vad vi kan se bara av denna lilla genomgång av vad som sker på andra sidan Östersjön är att de Ryska underrättelseorganen är mycket aktiva i delsinhämtningsoperationer mot respektive land samt mot EU och NATO. Dels att man inte drar sig för att genomföra både "hard power" och "soft power" insatser mot respektive land för att kunna påverka dem i en för Ryssland mer gynnsam riktning.

Vad som även är intressant är att det är en tydlig skillnad i vilket modus operandi man väljer för respektive land. Detta i sig är inget revolutionerande, man gör alltid en analys kring en mängd faktorer innan man fastställer vilket tillvägagångssätt man skall ha, men tydligheten blir likväl slående t ex i Litauen utnyttjar man journalister i en större omfattning medan i t ex Lettland är det attachéer man utnyttjar.

Att det främst är NATO och EU sekretessbelagd information som man är intresserad av från Ryskt håll är mycket enkelt att förstå. Har man kännedom om denna är det mycket lätt att kunna få en större uteffekt. Likväl finns i de Baltiska staterna en rekryteringsgrund som är mer gynnsam för att få tillgång till sådan information kontra t ex i Sverige eller Danmark. Med detta åsyftar jag att dessa länders historia dvs de var en del av Sovjetunionen så att informationen finns bedömt oftast sedan tidigare kring de ledande individerna lagrad så att man har redan "hållhakar" på dem.

Är det då någon skillnad i Sverige? Tveksamt, skillnaden är bedömt i Sverige att vi har ett annat synsätt på hur vi skall bemöta spionaget. Med detta menar jag att kontraspionaget jobbar mer preventivt dels möter man upp hotet i ett tidigt skede dels sektionerar man individer man bedömer som troliga spioner från att få tillgång till känslig information. Varvid det sällan blir tidningsrubriker kring spionage i Sverige.

Varför väljer man då detta tillvägagångssätt? Främst för att få hundraprocentigt hållbara bevis i en rättegång som berör spionage är mycket, mycket svårt. Själva syftet med spionage är just att undgå upptäckt och tillförskansa sig ett övertag. Detta gör att bevisen oftast bygger på indicier, sen kan man ha tur såsom i Wennerström fallet då man lyckas få tag på bevis såsom filmrullar med hemliga handlingar på vindsbotten.

Men vad vi i Sverige måste börja förstå är återigen att bilderna på sjukna fartyg där man dragit ur "bottenpluggen" på är sedan länge förbi. Ryssland är aktiv på alla fronter. Varav underrättelsefronten är bedömt en sådan där intensiteten enbart markant sjönk under Rysslands lågvattenmärke under 90-talet.

Kontentan av detta inlägg är återigen att den låga nivån som man oftast hänvisar till är ur min horisont enbart en illusion och önsketänkande för att man själv skall kunna somna varje kväll med ett rent samvete. Vad som är farligt är att man t ex i Baltikum från Ryskt håll väljer att utnyttja både "hard power" och "soft power" för att påverka dessa länder. Det man måste betänka är att dessa tre länder är med i både NATO och EU, vad är då Ryssland inte beredd att göra mot ej NATO anslutna länder såsom Sverige och Finland om intressena hamnar på kollisionskurs?

Ps

Tack Lars Gyllenhaal för att rätta min Ryska :)

Ds

Have a good one! // Jägarchefen

Källor

Baltic News Network 1, 2
BBC 1
CNN 1
Der Spiegel 1
Estonia Public Broadcasting 1
Euobserver 1, 2, 3, 4
Kaitsepolitseiamet (Estniska säkerhetstjänsten) 1
Lettiska säkerhetstjänsten (Satvermes Aizsardzibas Birojs) 1
Ministry of Foreign Affairs of the republic of Latvia 1
Pravda 1
RIA Novosti 1
The Baltic Times 1
The Interpeter 1
The Lithuania Tribune 1, 2, 3, 4, 5
Voice of America 1

Den marinblå vapenarsenalen



Samtidigt som president Obama var i Sverige på sitt besök så lyckades kollegan Wiseman få vår egen utrikesminister Carl Bildt att uttala sig om vapensystem på Twitter! En intressant konversation att följa som avslutade med att excellensen gjorde flera märkliga uttalanden. Säga vad man vill om Carl Bildt, mycket kan han, men diskussioner om vapensystem ska han inte ge sig in på, för det är ett ämne han inte behärskar.


Den diskussionen renderade i två inlägg hos Wiseman som du kan läsa här och här  samt ett hos Väpnaren. Alla läsvärda!

Som svensk medborgare kan man konstatera att attackvapenarsenalen i Flygvapnet helt klart är begränsad, för att inte säga både felaktig, och som i vissa fall även börjar bli obsolet. Som marinblå kan man även konstatera att den totala vapenarsenalen hos Marinen om än ser ännu värre ut.

Marinen behöver som bekant kunna verka mot, och i vissa fall bekämpa såväl ytfartyg, ubåtar som luftmål. Det kan vara på sin plats att redovisa vad Marinen har, och framför allt inte har. Jag har tidigare avhandlat detta i ett inlägg för snart två år sedan, men det är något som tål att upprepas. På förekommen anledning måste jag tyvärr tillägga att allt är baserat på öppna källor så som Internet, publikationer som Jane´s Navy, Wikipedia, regeringens regleringsbrev samt Försvarsmaktens budgetunderlag och andra öppna dokument!


Vapensystem mot luftmål

Detta är utan tvekan marinens akilleshäl. I dag saknas helt och hållet kvalificerade vapensystem för bekämpning av luftmål då man är helt utelämnda till Bofors eldrörsartilleri med kalibrarna 57 mm samt 40 mm. Wiseman har tidigare gjort den målande liknelsen med den fastbundna boxaren. Samma liknelse kan göras här. Räckvidden är i sammanhanget högst begränsad och samtliga fartyg (förutom två) är bestyckade med bara ett enda eldrör, om man ens är bestyckad alls. Det här innebär givetvis att det blir problematiskt om hotet är multipelt. Än svårare att hantera hotet blir det om farten på anflygande sjömålsrobotar/flygplan är mycket hög. Även om systemet på marinens Visbykorvetter är i toppklass när det kommer till eldrörssystem, så är det fortfarande ett eldrörsartilleri med alla dess begränsningar.

57 mm pjäsen har en eldhastighet på 220 skott/sekund och en effektiv räckvidd på 8500 meter.



Bofors 57mm
Luftvärnsrobotar
Luftvärnsrobotar saknas helt i Marinen, och ingen plan finns att anskaffa några sådana då de ströks i sin helhet av genomförandegruppen 2008. Ett katastrofalt beslut som lämnar våra nya Visbykorvetter utan kvalificerat luftvärn. Det finns i dag inte någon plan för att kunna realisera detta inom de närmaste tio åren.

Det som en gång skulle bli Amfibiebrigaden skulle innehålla den korträckviddiga lv-roboten RBS-70 son brigadluftvärn(!) för egenskydd. Amfibiebrigaden är ett av de störrre luftslotten som byggts i Försvarsmakten, och blev av naturliga skäl tyvärr aldrig verklighet. I dag finns endast en amfibiebataljon, och bataljonen saknar helt luftvärn. I detta sammanhanget avser jag ej räkna in handriktade kulsprutor.

Slutsats
Vi kan alltså konstatera att Marinens luftvärnsförmåga är på en låg nivå och att kvalificerade medel- eller långräckviddiga vapensystem helt saknas.


Vapenystem mot ytmål

Huvudvapensystemet på svenska ytfartyg har under de senaste 30 åren varit sjömålsroboten, och kommer så även att vara under överskådlig tid. På våra ubåtar är det tunga torpedsystemet huvudvapnet. Båda systemen har syftet att antingen sänka eller göra fientliga ytfartyg obrukbara.   

Artilleri
Mot sjömål kan givetvis fartygsartilleriet som beskrivits här ovan användas, med samma begränsningar som tidigare beskrivits.

Minor
Även minor är ett vapensystem mot ytmål man inte ska förringa. Minan kräver dock att den läggs ut i förväg samt att motståndaren tar sig till vapnet och inte tvärt om, vilket gör den mycket trubbig. Dock kommer vetskapen om att ett havsområde är minerat att binda resurser hos en motståndare. Utan att gå in på om Marinen har några operativa minor så kan vi konstatera att samtliga dedikerade  minfartyg är avvecklade eller ombyggda för andra ändamål utan ersättare. Ytstridsfartyg kan förvisso lägga ut mindre mineringar, men på grund av den ringa lastförmågan på däck blir mineringens omfattning också begränsad. Inom amfibiebataljonen har minsystemet M9 under flera år varit föremål för avveckling enligt tidigare budgetunderlag.

Tung torped
Fram till avvecklingen av robotbåtarna 2005 samt ombyggnaden av korvetterna av Stockholmsklass runt 2003 fanns det tunga torpedsystemet Torped 613/62 att tillgå på dessa fartyg. Det var ett sänkande vapen som var avsett att användas mot större tonnage så som RORO-fartyg med trupp/fordon ombord efter att man med sjömålsrobotar bekämpat ytattackenheter som utgjorde skyddet av en överskeppning. Tung torped från ytan var alltså ett komplement till sjömålsrobotarna med syftet att förhindra en överskeppning. I dag finns möjligheten från ubåtar, men inte längre från ytstridsfartygen.

Sjömålsrobot
Robotsystemen i Marinen utgjorde fram till FB-00 av fyra olika system. RBS-15M2 på totalt 18(!) korvetter och robotbåtar. RBS-15KA inom det tunga landbaserade kustrobotbatteriet. RBS-12 på 12, och ännu tidigare på 16 stycken patrullbåtar samt RBS-17 inom de olika amfibiebataljonerna. Av allt detta finns enbart RBS-15MkII på en handfull operativa korvetter samt möjligen några RBS-17 inom den enda amfibiebataljonen. En reducering i numerär som gjort att vi hamnat på en skamligt låg nivå när det kommer till förmåga till kvalificerad sjömålsbekämpning jämfört med tidigare.

RBS-15MkII som i dag är huvudvapensystemet på ytstridsfartygen börjar bli föråldrad och det är sedan länge hög tid att omsätta detta vapensystem. Roboten som är en underljudsrobot börjades utvecklas för Marinens och Flygvapnets del redan på 70-talet och blev operativ under mitten av 80-talet. Trots att robotarna har uppgraderats under årens lopp så är det fortfarande samma skrov och till stora delar samma innehåll nu som då. Det är med andra ord hög tid att omsätta robotarna, något som har diskuterats under lång tid.

Som Wiseman påpekade i sitt inlägg var det oerhört nära att Flygvapnet blev av med möjligheten att bära Rb-15 på Gripen C/D om inte man hade blivit räddade av Thailand. Då hade vi i dag stått med ett Flygvapen utan möjlighet att bekämpa sjömål, och en Marin med alldeles för få enheter. Ett katastrofalt scenario som räddades av Thaliland!

RBS-15MkII

Slutsats
Ubåtssystemet har möjlighet att använda tung torped, men ingen möjlighet att verka med andra offensiva system så som sjömålsrobotar, en utveckling som går framåt i andra länder. Ytstridsfartygen har ett föråldrat robotsystem, och med avvecklingen av RBS-12 och reduceringen av RBS-17 genom avvecklingen av flera amfibiebatljoner är paletten minst sagt begränsad. Här måste vi få se en beställning av en ny sjömålsrobot illa kvickt för bibehållen förmåga (om än på en låg nivå) även i framtiden.


Vapensystem mot undervattensmål

Sjunkbomber
Sjunkbomber finns kvar. Den är dock från 30-talet (Sjunkbomb m/33). Sverige har aldrig någonsin under alla år lyckats sänka eller tvinga upp en ubåt trots omfattande insatser under många årtionden. Nog talat om detta.

Ubåtsjakttorped
På korvetter och ubåtar finns ubåtsjakttorpeden (Torped 45). Även den behöver omsättas, något som debatterats under lång tid, till och med riksdagen. Bra, men vi är nog sannolikt ett av väldigt få länder där ersättning av ett så nödvändigt vapensystem dras i långbänk på det sätt man gjort. Torpeden måste omsättas nu, men som vanligt har inga beslut tagits.

Helikoptersystemet saknar i dag helt beväpning mot undervattensmål då Hkp 4 systemet är totalavvecklat och ersättaren Hkp 14 inte kommer att vara operativ i den rollen förrän tidigast 2020. Det riktigt oroväckande är att ingen vapenintergration är beställd ännu. Således finns en stor risk i en kärv ekonomi att vi står utan luftburen bekämpningsförmåga mot ubåt.

Torped 45 på Hkp4 - Systemet avvecklat



Antiubåtsgranater
Då ubåtsjakttorpeden är ett sänkande vapen, och sjunkbomben är helt utan precision så anskaffande Marinen på 80-talet ubåtsjaktgranaten ELMA som sköts i salvor mot en ubåt i tvingande syfte. En träff är inte avsedd att sänka ubåten, utan att tvinga den till ytan. Således var ELMA-granaten en helt nödvändigt vapen mot i fredstid kränkande ubåtar. Tyvärr är systemet som så många andra totalavvecklat utan ersättare.

En ersättare var dock planerad. Nämligen ALECTO som skulle anskaffas till Visbykorvetterna och som i mitten på 1990-talet började utvecklades. Systemet var avsedd för flera ändamål, både avfyrning av motmedel mot både torpeder och mot sjömålsrobotar. ALECTO bestod av en 6-eldrörs rörlig avfyrningsplattform, som avfyrar raketdrivna ca 15 kg tunga granater, benämnda KAS-2000, med aktiv målsökare. Kastlängden för granaterna blir drygt 1000 meter, och landning i vattnet sker med fallskärm. På grund av minskade anslag avbeställdes ALECTO 2007 och utvecklingen av vapensystemet stoppades.

Antiubåtsgranater ELMA - Nu totalavvecklade



Slutsats
Här har vi ännu en brist, en brist som i värsta läget kommer att växa ytterligare om inget beslut om anskaffning av ny ubåtsjakttorped tas av regeringen inom en nära framtid. Det finns inte heller längre ett tvingande alternativ som ersättare till ELMA i den numera krympande vapenarsenalen.


Sammanfattning
Marinens vapenbestånd är i dagsläget begränsat med föråldrade system. Luftvärnet är i dagsläget det mest bekymmersamma, något som avhandlats i media och på många andra platser under lång tid. På sikt finns det även en risk att vi står utan ubåtsjakttorped och sjömålsrobot om inte Försvarsmakten prioriterar dessa områden samt att politiker tar de nödvändiga besluten som krävs.

Som sagts så många gånger tidigare. Det är dags att agera nu! 

Vilse i OODA-loopen

Det var den amerikanske flygöversten John Boyd som lade grunden för hur hela västvärlden kom att uppfatta de (militära) besluten när han lanserade den så kallade OODA-loopen. John Boyds modell var en beslutscykel med stegen Observe-Orient-Decide-Act.

Många uppfattar, delvis felaktigt menar jag, att det viktigaste är att ha en snabb besluscykel. Det är viktigare på lägre nivåer, men på den strategiska nivån är det djupet som avgör. Om vi applicerar denna modell på den försvarspolitik som förts under de olika regeringarna Persson och Reinfeldt de senaste femton åren (c:a 1/2 tiden var) går det att göra några intressanta iakttagelser.

…………………..

Att observera är kanske den starkaste delen i den svenska processen. På det politiska planet kan vi ta som exempel det legendariska kaukasiska lackmustestet. Det var i olika former beskrivna i de rapporter som Försvarsberedningen lämnade 2007-2008. I många avseenden har man väl beskrivit vad som pågår runt om i världen. När den ändrat sig på ett sätt som inte varit beskriven, så har man varit förhållandevis snabb att teckna en ny bild.

På det militära planet har studieverksamheten under en lång följd av år lämnat korrekta rapporter avseende den militära utvecklingen. Vid stora trendbrott som i kölvattnet efter terrorattackerna i USA, så har korrigeringar gjorts med något års eftersläpning. Tittar vi i vad som sades i det nedsablade FORMA-projektet kring sekelskiftet, så ser vi en tydlig beskrivning om långräckviddiga precisionsvapen, strategisk rörlighet, avancerade informations- och underrättelsesystem som avgörande komponenter i en västerländsk krigföring under överskådlig tid.

De bägge nivåerna har däremot problem att ta med sig sina observationer till orienteringsfasen. Exemplet i stycket ovanför om långräckviddig precisionsbekämpning som knappt fått genomslag i planeringen, varken när det gäller anskaffning av egna system eller skydd mot andras, är en talande illustration på detta. Eftersom John Boyd själv ansåg att det var den viktigaste fasen – det är generellt viktigare att göra rätt saker än saker rätt – så finns det skäl att särskilt att uppmärksamma förmågan att orientera sig i tillvaron.

Förmågan till analys påverkades starkt under dessa år av den politiska viljan, som inte ville se försvarets (inte bara det militära) funktion och betydelse för säkerheten i vid bemärkelse. När lackmustestet lämnades in i Georgien 2008, så slutade den politiska analysfunktionen att fungera. Visst fogade den politiska nivån in Georgien i retoriken när det passade, som när statsrådet Tolgfors argumenterade för en ny personalförsörjning, men några slutsatser eller konsekvenser såg vi inte till.

I den nya rapporten från beredningen var det dags igen. I den föregående rapporten hade en enig beredning slagit fast att det juridiskt bindande CFE-avtalet var centralt för europeisk säkerhet. När signatärerna inte längre byter information med varandra valde beredningen nu istället att anmärka på brister i avtalskonstruktionen. Det var för mycket tonvikt på kvantitet i avtalet, det är kvaliteten som är avgörande, skrev Försvarsberedningen på försommaren i år. Men några konkreta slutsatser av den kraftiga kvalitativa upprustningen som pågår i Ryssland kunde den inte dra.

Den militära nivån producerade under tiden flera koncept som inte visat sig hålla måttet. Just konceptbyggnad som kan täcka en heltäckande kravbild verkar vara förtvivlat svårt att ta fram. Med sin högre analyskapacitet relativt alla andra har främst Försvarsmakten tagit fram NBF och insatsförsvaret och salufört dessa, utan att någon kunnat syna dessa på djupet. Det finns skäl att fråga sig vad som händer i mötet mellan den underordnade nivåns förhoppningsfulla idéutkast och den politiska maktens lyhördhet för framåtskridande förklädd till skenbar effektivitet.

Ånyo kan vi exemplifiera med Sten Tolgfors och räkneövningen, som visade att värnplikten var ett dyrare produktionssystem än Försvarsmaktens förslag. Och var den militära kompetensen höll hus när försvarsminister Leni Björklund kom fram till beslutet att överge Gotland 2004 vet jag inte, men en hög grad av anpasslighet måste i alla fall ha varit närvarande.

I beslusfattningen brukar vi ofta uppfatta att omvärlden anser att vår stora brist finns. Det är beroende på var man drar gränsen för själva beslutsfattningen. Svensk beslutsfattning föregås ofta av mycket diskussion, som mera har plats i orienteringsfasen, men besluten är ofta i samråd – som ger tyngd. Kanske till och med för stor tyngd, när vi betänker hur svårt det verkar vara att ändra kurs. Både den politiska och militära beslutsfattningen uppfattar jag också som strukturerad i sitt genomförande med protokollförande.

Till sist handlar det om själva handlandet eller genomförandet. Här blir den svenska förvaltningsmodellen starkt påverkande på försvarssektorn likt styrningen av andra delar av samhället. Efter att försvarsbeslutet 2004 gick igenom Riksdagen, lämnade den politiska ledningen över genomförandet till myndigheterna, och styrningen blev minimal utom i vissa detaljfrågor. Å andra sidan, för att bevisa undantaget, så slog regeringen Reinfeldt över med den så kallade genomförandegruppen som skulle hantera större materielbeslut.

Under den belysta perioden var Försvarsmakten uppe i en process av stark centralisering, som också innebar ständiga omorganisationer av ledningen. Detta har inneburit att de olika Överbefälhavarna inte haft det stöd dessa borde ha haft i implementeringen av de stora besluten. Långsamheten i Högkvarterets beredningar på grund av oklara ansvar och arbetsprocesser har varit förödande för nödvändig tillit och effekt i organisationen.

……..

Min slutsats är att vi alltså ser världen i stort som den ser ut, men att vår analysförmåga begränsas av anpasslighet mot makten under orienteringsfasen. När den å andra sidan tagit sitt beslut med stor förankring, så har den oftast lämnat en trög organisation vind för våg till dess det är dags för nästa ansträngning.

…….

Som jämförelse kan vi titta på Finland som i stort har haft att hantera samma omvärld som vi, men gjort en annan analys av vad som konstituterar en krigföringsförmåga. Beslutsfattningen är liknande, medan Finland istället har haft en militär ledningskapacitet för att genomföra de fattade besluten liksom en intresserad politisk klass.

Det är därför Finland de närmaste åren får ut en högre krigföringsförmåga totalt, och därför kunde vi höra landets president i förra veckan säga:

”Det finns de som tror att ett NATO-medlemskap är en ersättning för en stark nationell försvarsförmåga. Vi måste som nation kunna ta vara på oss själva, oavsett vi är med i en allians, eller inte.” (min översättning)

……….

Ingenstans kondenseras misslyckandet av vårt trampande i OODA-hjulet så tydligt som i sentensen: Hela Sverige ska försvaras. Det är inte bara strateger och taktiklärare som föraktar passiva verbformer, eftersom de saknar agenter, utan även journalister och förhörsledare betraktar dessa med misstänksamhet.

Hela Sverige ska försvaras – Ja, men av vem?

En streckad röd linje

Utvecklingen kring Syriens kemiska vapen är i högsta grad anmärkningsvärd. Det hela har tagit en vändning som få kunnat förutspå tidigare. Vad vi ser nu är ett USA som plötsligt blivit uppsnurrat av Ryssland hur mycket än den amerikanska administrationen försöker få det att framstå som att det nuvarande läget varit det eftersträvade.

Huruvida utrikesminister John Kerrys öppning för Ryssland var en groda eller inte lär vi aldrig få reda. Klart är i vilket fall som helst att det öppnade för Ryssland och president Putin att ta initiativet i Syrienfrågan.

Vad är då det anmärkningsvärda? Jo, att den amerikanska feta röda linjen plötsligt blivit en tunn streckad linje. Användande av kemiska stridsmedel i Syrien har sedan tidigare uttryckts av president Obama som en skarp gräns som skulle trigga en amerikansk militär intervention. Plötsligt är den borta till följd av såväl skickligt ryskt manövrerande, men också en mycket krigstrött amerikansk opinion. Hemmaopinionen har svårt att se på vilket sätt det syriska inbördeskriget och eventuellt användande av kemiska vapen där skulle vara ett hot mot USA eller en moralisk fråga som är värd att offra amerikanska soldaters liv för och att öka på ett redan monumentalt amerikanskt budgetunderskott.

USA har från början målat in sig i ett hörn genom hotet om en intervention, men utan en tydlig politik som underbygger hotet. Precis som Ivar Arpi i SvD och Stephen M Walt i Foreign Policy skriver, är det svårt att motivera en intervention i Syrien utifrån de tydliga kriterier som den så kallade Powell-doktrinen ställer upp. Det finns också all anledning att fundera över vilka kedjereaktioner ett amerikanskt militärt ingripande i Syrien hade medfört.

Oavsett vad nu nästa steg blir, om Syrien destruerar sina kemiska vapen eller ej, så är vad vi hittills bevittnat att en tydlig amerikansk röd linje i utrikes- och säkerhetspolitiken blivit till en streckad linje. Detta är något att fundera över för mindre stater som byggt sin suveränitet på amerikanskt stöd. Hur långt är USA villigt att gå för att stötta ett Ukraina som utsätts för starka ryska insatser med framförallt soft-power eller för den delen en liknande situation i Baltikum? Det samtida USA:s utrikes- och säkerhetspolitiska agerande påminner nu i allt högre grad om 30-talets appeasementpolitik.

Vi har nu nått en situation i Syrienfrågan som Ryssland redan för två år sedan hade kunnat uppnå på egen hand om man hade varit intresserad av en sådan lösning. Den syriska regimen har alltid varit och förblir beroende av ryskt stöd, varvid Putin om han hade velat redan tidigare hade kunnat pressa Assad till att förstöra de kemiska vapnen. I och med den velande amerikanska inställningen fanns dock plötsligt ett gyllene tillfälle som erbjöd hög avkastning i världspolitiken.

Frågan är på vilket sätt de senaste veckorna påverkat Syrienkonflikten, annat än att påvisa att amerikanska röda linjer numera har vissa mellanrum. Detta faktum är något vi måste ta med oss till den svenska säkerhetspolitiska debatten.


Läs gärna Jenny Nordberg i SvD, Johan Wiktorin på Försvar & Säkerhet och gärna också Anders Lindbergs ledare i Aftonbladet om rysk desinformation.



Media: Svd, 2, DN, 2, 3, 4, 5, 6, SVT, 2, SR, 2, 3, 4GP, 2, 3

Världens största fartyg anlöpte Göteborgs hamn



Den 27 augusti gjorde världens största fartyg Mærsk Mc-Kinney Möller ett anlöp till Göteborgs continerhamn för första gången. Det är ett enormt stort fartyg som med sin längd av 400 meter är betydligt mycket större än amerikanska hangarfartyg.

Fartyget tillhör den så kallade "Triple-E class" som har beställts av danska rederiet Maersk i hela 20 exemplar. Fartyget kan lasta så många som 18.000 20-fots containers Maersk har för övrigt också "sponsrat" nya fartyg till den danska flottan. Det är Daewoo shipbuilding i Sydkorea som fått förmånen att bygga dessa tre fartyg till kontraktspriset 3,8 miljarder dollar.

Med sitt djupgående på närmare femton meter är hon för stor för att gå i Panamakanalen, och uppgifter gör även gällande att hon inte kan anlöpa hamnar i USA på grund av djupgåendet.

In till Göteborgs djuphamn kan hon däremot gå, vilket visar på vikten av handelsflöden på köl till Sverige. Som bekant så går 85% av all vår import och export via fartyg. Betänk att dessa flöden på ett eller annat sätt skulle hindras tillfälligt eller helt stoppas. Det skulle bli enorma konsekvenser för hela samhället.

Den myndighet som ska skydda och säkra dessa handelsflöden i händelse av oro, kris eller krig är Försvarsmakten och i synnerhet Marinen. När det i dessa tider av politiskt vanstyre runt både försvars- och säkerhetspolitik står klart att Marinen prioriteras ned då pengarna inte räcker till, och flottan är nere på en anorektiskt låg nivå rörande numerär så bör man reflektera.

Här blir ÖB:s "enveckasförsvar" på en begränsad plats en tydlig påminnelse om verkligheten. Om Marinen ska genomföra en sjöfartysskyddsoperation i anslutning till Göteborgs hamn så kommer det precis som ÖB beskrivit att binda alla tänkbara marina resurser till västkusten. Då lämnas övriga 270 mil kuststräcka med tillhörande havsområden helt utan marin närvaro? Är det någon utanför Försvarsmaktens hägn som ens reflekterat över detta?

Värsta tänkbara scenario skulle vara att ett fartyg av Mærsk Mc-Kinney Möller storlek skulle sänkas på den punkt där de båda stora farlederna Torshamnsleden och Böttöleden går samman precis utanför Göteborgs hamn. Då är hamnen stäng för gott.



Sverige behöver en flotta som klarar av att genomföra operationer med kvalité på minst två platser. Det bör rimligtvis vara en lägstanivå som står ovanför nuvarande skamgräns. Av den enkla anledningen påstår jag att det i framtiden är viktigare att sikta på numerär framför storlek, något jag avser återkomma till och utveckla i framtida inlägg.

För den som missade detta sevärda fartyg så ges en ny möjlighet den 1 oktober då systerfartyget anlöper Göteborgs hamn.



Eldsjälar

Få läsare av bloggen lär ha missat generalmajor Berndt Grundeviks gästinlägg i måndags där han efterlyste en intensivare försvarsdebatt och gav förslag på hur han själv skulle vilja se förändringar inom försvaret. Om det är något svensk försvarsdebatt skulle behöva så är det flera framstående och insatta officerare som agerade i försvarsdebatten och tog bladet från munnen medan de fortfarande är aktiva och har full insyn. Alltför få har genom åren gjort samma sak som Grundevik och de som har gjort det har det tyvärr ofta blivit tråkigheter för. Nu har dock Försvarsmakten en uttalad policy om motsatsen, även om många ännu inte vågar lita på den.

Ute i landet finns dock ett litet antal personer som är riktiga eldsjälar och som ger sitt yttersta för att ta försvarsdebatten och försvarsfrågorna till politikerna istället för att som så många andra knyta handen i fickan – eller starta en blogg. Dessa personer skriver såväl debattartiklar som framförallt brev och mejl till såväl politiker som högre chefer i Försvarsmakten. En av dessa, kaptenen i Hemvärnet Jan-Olov Holm, som ofta ses kommentera såväl denna som andra försvarsbloggar. Utöver det allmänheten ser så är Holm flitig med att tillskriva såväl försvarsmaktsledningen och Försvarsmaktens inspektörer, som de svenska försvarspolitikerna. I sin korrespondens är Holm aktiv med att påminna mottagarna om incidenter som händer i omvärlden som kan ha en betydelse för svensk försvars- och säkerhetspolitik och även genom att framföra vad han som medborgare förväntar sig i form av handling. Därmed fångar också Holm essensen i hur en representativ demokrati som den svenska fungerar och ska fungera. Medborgarna ska tala om för sina politiska representanter vad man förväntar av dem. Tyvärr är det alldeles för få som gör det utan istället tror att demokratin endast handlar om att lägga lappar i en låda var fjärde år.

En annan oförtröttlig eldsjäl är Daniel Vikström, löjtnant hemmahörande i Boden. Utöver att Vikström är en flitig kommentator av försvars- och säkerhetspolitik på Twitter så är han även en av landets flitigaste skribenter av debattartiklar i media. En bättre beskrivning vore kanske upphovsman till repliker på debattartiklar i nämnda ämnen. Som säkerligen bekant är det ett vanligt grepp att man som politiker skickar sina debattartiklar på turné i landsortspressen för att behålla greppet om de lokala väljarna. Såväl försvarsminister Karin Enström som Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren är mycket drivna i detta förfarande och för några veckor sedan kunde man genom Cecilia Widegren läsa i såväl Västra Götaland (Widegrens hemdistrikt) som i Norrbotten (då undertecknat tillsammans med lokalpolitiker) hur Regeringen ”satsade en miljard” på försvaret i just tidningens region (namn beroende på vilken lokaltidning artikeln fanns i). Dessa och andra liknande artiklar har Vikström varit mycket snabb att bemöta, vilket är mycket bra då de läsarna med all sannolikhet inte följer försvarsbloggarna och därmed endast får del av ett mycket ensidigt budskap.


Försvarsdebatten behöver fler eldsjälar och vi kan alla ta lärdom av de tre ovan nämnda – så även den här bloggaren, även om han stundom redan gör på de nämnda sätten.

I den syriska centrifugen

Det har minst sagt varit en omtumlande vecka på den diplomatiska fronten när det gäller Syrien. Som utomstående är det väldigt svårt att förstå vad som händer, i synnerhet bakom kulisserna. Som jag skrivit tidigare är det sanningen om de kemiska substanserna i Ghouta som starkt kommer att forma skeendet framöver.

Den största förändringen är att Syrien har erkänt att landet förfogar över kemiska vapen, vilket landet tidigare har haft som policy att inte kommentera. Dessutom är de amerikanska och ryska utrikesministrarna i Genéve med stora delegationer för att faktiskt tala med varandra, för att finna en lösning. Men svårigheterna att komma fram med en plan är nästintill oöverstigliga när de läggs samman synergiskt.

1. Den internationella kontrollen över vapnen bjuder på mängder med praktiska svårigheter. Vi talar om en väpnad konflikt som pågår med 100 – 150 döda varje dag. Att flytta förråd med 1000 ton stridsmedel kommer inte kunna göras med bibehållen säkerhet. Det skulle kräva mängder med trupp. Att förstöra dem på plats kräver ett decentraliserat system som innebär att det skulle ta mer än ett decennium att oskadliggöra dessa under förutsättning att det är fred.

Återstår gör att ta över förråden till dess det finns en fred. Amerikanska uppgifter gör gällande att de själva känner till 19 av de 42 förråd som ska finnas. Alla diktaturer genom historien har hittills ägnat sig åt att hålla sina hemligheter begravda så länge som möjligt. Sannolikheten att finna alla förråd är alltså liten, men ännu besvärligare är att minst 19 platser måste skyddas, vilket i sin tur kräver trupp – mycket trupp. Eftersom USA har exkluderat trupp på marken är det inte där i första hand som världssamfundet kommer att vända sig för denna. 19 platser ger upp till 19 bataljoner om dessa platser ska skyddas mot eventuella anfall från exempelvis Al Qaida varje dag tills konflikten är slut. Amerikanska uppgifter gör gällande att Pentagons bedömning är 75 000 soldater totalt – vilket är en halv Afghanistaninsats.

2. De lokala aktörerna själva måste acceptera en sådan lösning. FSA vill ha ett militärt ingripande från väst och har avvisat den ”ryska planen”. Al Qaida-enheter kommer att försöka komma åt både förråd, västerlänningar, Assad och andra rebellenheter när de kommer åt. Assads regim har heller inget att vinna på att låta planen bli helt genomförd. Redan nu radas villkoren upp. Det ska inte ske under hot och USA ska sluta upp att leverera vapen och annan utrustning till rebellerna. I det sista fallet handlar det inte om vapnen per se, de är alldeles för få för att göra någon skillnad. Det handlar om att punktera förtroendet för FSA. Den vanlige syriern ska se att stödet utifrån viker. Jag kommer heller inte bli förvånad om Assad också i sista stund kommer att kräva att Israel också ska ansluta sig till CWC fullt ut. Under tiden förhandlingarna pågår passar regimen på att gå till kraftiga anfall här och där för att hålla kusten samt vägen mellan Aleppo och Damaskus öppen.

3. De regionala aktörerna, Saudiarabien och Iran kan också öka sina insatser i kriget. De förstnämnda sägs redan ha gjort det när det gäller vapensmuggling till landet, vilket förlänger krigets varaktighet. Med sin kunskap om regionen vet saudierna att den nuvarande utvecklingen gynnar Assad på kort sikt när alla får förhålla sig till dennes förhandlande genom offentliga kommentarer till förhandlingen i Genéve. Iran arbetar mer indirekt, och särskilt notabelt är att flera länder gav ut anvisningar om att lämna Libanon under den förra veckan. På samma sätt har Iran möjlighet att genom ombud, som exempelvis irakiska miliser, attackera mål i hela regionen inklusive Saudiarabien självt.

4. På den globala nivån försöker Ryssland att försvåra och förändra kampen hela tiden. Den senaste veckan har varit mycket lyckosam ur den ryska synvinkeln. Genom att spela ut kontrollen över de syriska C-vapnen har landet lyckats positionera sig som konstruktivt och inflytelserikt samtidigt. Med det amerikanska folkets ovilja att gripa in i konflikten och det ryska utspelet har den amerikanska administrationen nu blivit tvungen/sett en möjlighet att hitta en lösning, för att leva upp till den egna trovärdigheten och samtidigt kraftigt försvåra ytterligare användning av kemiska substanser på slagfältet.

Vita huset försöker genom talespersoner påskina att det var talet om en insats som tvingade Assad till förhandlingsbordet. Detta är en riskabel strategi, eftersom det blir svårt att hävda denna linje om förhandlingarna bryter samman. Då kommer USA bli tvungna att genomföra en attack på den syriska regimen av skäl jag återkommer till nedan. Ingenting kommer att ha förändrats i den amerikanska opinionen, vilket innebär att det kommer att vara som om en förälder med sina barn går ner för att känna på vattnet och finner att det är för kallt. Sen kommer den andre föräldern och säger att ”nu ska vi bada”.

Här vill jag göra ett förbehåll och det är att det naturligtvis finns människor i skeendet, även ryssar och iranier, som vill väl och söker en lösning. Det pågår parallella förhandlingar om att hitta en lösning som innebär ett eld-upphör och ett presidentval 2014 i Syrien, där Assad sitter kvar fram till dess. Frågan är dock om alla aktörerna kan acceptera detta och om Assad/rebellsidan har kontroll på sina enheter. Tidigare har det varit ett villkor för förhandlingar att Assad ska avgå för att genomföra förhandlingar och det är ju lätt att föreställa sig hur det känns att förlorat familjemedlemmar och vänner, medan symbolen för ondskan ska sitta kvar på sin plats. Vad har man slagits för då?

5. Om vi skulle hamna i läget att förhandlingarna bryter samman, så blir USA tvunget att genomföra (påbörja?) en operation mot regimen i Syrien på grund av riskerna med det iranska atomprogrammet. Det är mycket svårt att tänka sig ett skeende, där Israel i ett läge med amerikansk overksamhet mot Syrien själva skulle sitta still när det gäller Iran. Rent psykologiskt skulle de delar i det israeliska säkerhetsetablissemanget som varnar för iranska kärnvapen, både för Israels existens och kapprustning i regionen, få ett stort övertag i den interna argumentationen med de skeptiska.

Eftersom ett israeliskt angrepp på iranska installationer med säkerhet skulle utlösa stor turbulens i regionen eller ett amerikanskt anfall på Syrien skulle ha en mycket osäker fortsättning, så står det mycket mer på spel i förhandlingarna i Genéve/Damaskus/Riyadh/Tehran/Moskva/Washington än vad man förstår från början. Det handlar inte bara om C-vapen. Vad som vaskas fram i den syriska centrifugen de närmaste veckorna är av stor betydelse för stabiliteten i regionen och största hindret är som det heter i det ryska ordspråket:

”Tjuven litar inte på den hederlige.”

………….

Aftonbladet
Expressen